Jag inser ju såklart att inte ens de tar sig själva på särskilt stort allvar; jag förstår mycket väl att de liksom har gjort en grej av att vara ett folkligt, barnvänligt, hårband; och jag är fullt medveten om att ingen dekadent The Dirt-livsstil ska kunna anas under ytan. Men ändå.
Att anamma en förlegad genre i modern tid kan vara helt okej, förutsatt att man gör det med en hel del självdistans (vilket jag tror att The Poodles har) och en kärna av, om inte originalitet, så åtminstone kvalitet (vilket de inte kan anklagas för). The Darkness, för att göra en lite oprovocerad jämförelse, hör till den kategori som lyckas med det hela. Har man däremot låtmaterial som är så ytligt att inte ens David Coverdale skulle röra i det med tång, då är det betydligt svårare att komma undan med.
Vad som räddar The Poodles från att höra hemma i ett ångestfyllt öltält, framförandes trötta 80-talscovers, är det faktum att det trots allt är ganska tidigt. Så här under Luleåkalasets inledande, inträdesfria torsdag ger sig ändå stadens befolkning, med alla sina underordnade målgrupper, ut på stan - och deras vitt spridda krav behöver också tillgodoses. Med det i åtanke antar jag att ett rockband som varit med i schlagerfestivalen automatiskt klassas som en nog folkkär bokning för att göra anspråk på festivalens allra första timme.
De gör ändå sitt bästa för att tilltala den breda publiken på ett artigt, familjevänligt vis. Och det finns ju en viss värdighet i just den totala avsaknaden av pretentioner.