Redan innan tenoren Ulrik Qvale hade bestämt sig för att komma började Peter Mattei regissera honom där i telefonen.
- Snacka om panikinhopp. Peter ringde i förrgår och så fort jag kom hit blev jag inslängd på scenen, säger Ulrik Qvale som egentligen skulle ha rest norrut först om en vecka.
Då startar nämligen repetitionerna av Verdis opera Othello på Norrlandsoperan där Ulrik Qvale under våren kommer att ingå i samma ensemble som bland andra Maria Fontosh, som också hon gästar Matteifestivalen som solist i en av konserterna.
Under förra året medverkade Ulrik Qvale bland annat i regissören Ole Anders Tandbergs rosade uppsättning av Figaros bröllop på Stockholmsoperan så när tenoren Marian Pavlovic plötsligt insjuknade hade Peter Mattei därför nära till en värdig ersättare.
Kaffe i New York
Betydligt lugnare gick det till när den amerikanska sopranen Alexandra Deshorties fick erbjudandet om att komma över till Luleå för att spela Grevinnan i Figaros bröllop.
- Peter ställde frågan över en kopp kaffe i New York och jag blev både lycklig och smickrad, säger Alexandra Deshorties, som är väl bekant med Grevinnan från tidigare uppsättningar.
Men kanske är hon ändå mest lycklig över att äntligen få göra sin grevinna till en starkare person än den hon vanligtvis brukar tolkas som på scenen.
- I brist på bättre ord tycker jag att grevinnan ofta blir kastrerad. Musiken är så stark, handlingen också. Ändå tolkas hon inte sällan som bräcklig, svag och sorgsen. Jag vill göra henne mer aggressiv och får stöd från regissören. Grevinnan blir ju bedragen av sin man och kämpar för ett krisande äktenskap, det finns inget snyggt i det och jag vill visa upp det fula och samtidigt ge grevinnan en röst, säger Alexandra Deshorties, som upplever att den korta repetitionstiden skapar en stark känsla av realism.
- Vi repeterar i ett vanligt ljus, i vanliga kläder, bara rakt upp och ner. Dessutom har vi ingen tid över till funderingar, vi kör på. Därmed blir allt inte bara väldigt realistiskt utan också mycket direkt.
Långfärdsskridskor
I tre dagar repeterade Svenska Kammarorkestern tillsammans med den franske dirigenten Louis Langrée hemma i Örebro före jul. Nu är alla 38 musiker på plats i Luleå, där konsertmästaren Katarina Andreasson trotsar kylan och åker långfärdsskridskor innan dagens arbete tar sin början.
Det höjdes en del kritiska röster när Länsmusiken i Örebro 1995 bestämde sig för att satsa sina resurser på en heltidsanställd kammarorkester. Hur skulle det gå? Och vilket namn sen!
Femton år senare är tonläget ett annat. Svenska Kammarorkestern blev en framgång, en mångfacetterad ensemble med en tydlig konstnärlig profil som framträder i flera skilda sammanhang och som numera gör minst två utlandsturnéer per säsong. Just nu är de aktuella med en serie inspelningar med musik av Dvorak och Schumann på skivbolaget BIS och lagom till tioårsjubileet belönades orkestern med Expressens musikpris Spelmannen för inspelningarna av Beethovens samlade orkesterverk.
Dirigentlöst
Förutom att framträda som operaorkester under Louis Langrées ledning ger Svenska Kammarorkestern också en konsert tillsammans med Maria Fontosh och pianisten Bengt-Åke Lundin under Matteifestivalen.
- Vi spelar en hel del utan dirigent, vilket ställer särskilda krav på mig som då blir den som leder, säger violinisten och förste konsertmästaren Katarina Andreasson.
Därför har hon under de senaste åren gått en dirigentutbildning, något som tillsammans med hennes övriga yrkeserfarenheter har gjort henne mer uppmärksam på just dirigenter.
- Som musiker blir man alltid glad när man får lära sig något nytt. Louis Langrée är en sån dirigent som trots att man övat och tycker att man kan musiken ändå kan peka på något nytt. Hans musikalitet lyser genom hela tiden och som konsertmästare behöver jag inte gå in och rädda saker, skrattar Katarina Andreasson och blir inbegripen i ett samtal om glädjen i repetitionsarbetet tillsammans med mezzosopranen Katarina Fallholm.
- Det är en lycka att få jobba med Peter Mattei. Han är inte bara väldigt kunnig, han är också klok och intuitiv, säger Katarina Fallholm.
- Sen är han galen och det är också bra, säger Katarina Andreasson som framhåller prestigelösheten i arbetet nere på scenen.
Ögonblick av risktagande
Två gånger tidigare har dirigenten Louis Langrée samarbetat med Peter Mattei. Båda gångerna i Don Giovanni, först på Metropolitan i New York och senare på La Scala i Milano.
- Som dirigent kan man döda sångaren i Champagnearian som Don Giovanni sjunger i första akten genom att antingen göra den för fort eller för sakta. Inför premiären på La Scala skulle vi repetera just den arian, när Peter plötsligt säger att nej, vi struntar i det och kör direkt. Mycket i musiken och konsten handlar om att uppnå dessa ögonblick av risktagande, något som faktiskt också är en viktig del av handlingen i Figaros bröllop. Antingen gillar man att utsätta sig för något sånt här, eller så tackar man helt enkelt nej, säger Louis Langrée som hoppas kunna vissla sig till ett norrsken i Luleå.
Sedan några år tillbaka är Langrée, som gästat Sverige flera gånger, bland annat konstnärlig ledare för festivalen Mostly Mozart i New York vid sidan av alla sina dirigentuppdrag världen över.
- En sån här sak kan man naturligtvis inte göra om man inte har tillgång till duktiga musiker och sångare på de ledande positionerna. Det är ett privilegium att få arbeta med en så aktiv och deltagande orkester, ren och skär lycka. Med så kort repetitionstid har man ingen tid över för tvekan och mycket handlar om att få in musiken i kroppen. Det får man bara genom att spela, att ta om och om igen i en opera som är väldigt lång, vilket gör arbetet väldigt fysiskt ansträngande. Sent i går kväll hade orkestern behövt massage!