Jag vet hur det är, jag har rätt många barn själv. Man planerar och verkställer i realtid, hela tiden. Det blir ett sätt att förhålla sig till allt. Man blir en viss sorts människa.
- Mycket på senaste skivan är inspelat live i en enda tagning, säger hon efter ytterligare några framflyttningar i intervjuschemat, både från min sida av luren och hennes.
Jag gör ofta så själv, för jag har lärt mig att det magiska finns i ögonblicket och att det är svårt att fejka det. Så är det inte för alla, såklart. Men för några av oss.
Anna har spelat i Luleå tidigare, men det var inte i går.
- Vi var här med Granada för elva år sedan. Vi spelade på en båt som låg bredvid Norrbottensteatern.
Ja, gud. Gamla Färjan, ett klassiskt spelställe i Luleå om något, och som inte har mer en viss fernissa att göra med det nöjespalats det utvecklats till.
Flera konstellationer
Anna Järvinen spelar i ganska många konstellationer, rätt ofta kompad av ständige vapendragaren Fredrik Swahn, ibland av nästan lika ständige Reine Fiske och emellanåt av Stockholms Akademiska Orkester, som även spelar på Anna Själv Tredje, senaste kritikerrosade albumet från i våras.
- Fast med de sistnämnda har det bara blivit två spelningar hittills. En förra året och en i år.
I kväll spelar hon med sitt band, som förutom Swahn (bas) och Fiske (gitarr) består av resten av folkpsykrockarna i Dungen: Gustav Ejstes på gitarr och keyboard samt Johan Holmegard på trummor. Kanske är det gammeldags att nämna musiker på det sättet, men är det någon gång det finns fog för det i nutid så är det när man skriver om Anna Järvinen, som med sitt helt gränslösa register ramas in av Sveriges kanske skickligaste musiker sedan saliga Hansson & Karlsson, eller gamla Kebnekajse. Låtarna blir hårdare och än mer levande än på skiva. Anna sjunger ut mer, improvisationspartierna blir än mer utsvävade och härliga.
- Ja, live blir det annorlunda, även om skivorna också till stor del är inspelade live så är det mer som att man bara kör när det är publik. Vi har gjort så pass många spelningar nu i sommar, att man hamnar i ett sådant flow nästan varje gång. Det känns bra.
"Förbjuden cover"
På Annas hemsida finns ett liveklipp från Liseberg, där man spelar Cocteau twins-covern Hur man lättar helt enkelt, eller som den heter i original, Fotzepolitic. Anna presenterar den i liveklippet som "en förbjuden cover."
På den ursprungliga versionen av Anna själv tredje fanns den med, men skivan fick dras in tillfälligt då medlemmarna i Cocteau Twins plötsligt inte lät Anna använda den. Skivan släpptes strax igen, men då var låten i fråga ersatt av lika underbara Går bredvid.
Anna Järvinen skriver fantastiska texter. Jag kommer inte på någon som gjort något liknande sedan Fem Snabba i slutet av 80-talet. Poetiska och inte så narrativa i traditionell mening.
- Jag har inte riktigt lyssnat på dem, men jag har spelat in en del med Torsten Rundqvist, som var med i Fem Snabba. Annars har jag inte så mycket inspiration till texter just nu. Det känns som att jag har berättat klart. Även om jag inte är så konkret vill jag att de ska vara betydelsebärande. De består ju inte bara av ljud, liksom. Jag har en väldigt stark känsla för sant och osant och jag släpper inget ifrån mig förrän jag upplever att det är helt sant. Samtidigt har jag ingen aning om vad jag gör, jag har ingen strategi, och nästan aldrig några minnen av hur de kom till. Jag skulle vilja ha en metod.
Vem skulle inte vilja det? Till dess får vi helt enkelt försvinna in i Annas röst och musik. Blir det ens hälften så magiskt som i liveklippen från hemsidan, blir det rena rama Harry Potter i verkligheten.