Alvik mot strömmen

Landsbygdsutveckling har pågått i århundraden utan en egen term för själva fenomenet. Att ett begrepp skapats de senaste årtiondena är egentligen ett uttryck för att landsbygden har ansetts behöva draghjälp. Staden däremot har vuxit av egen kraft. Varför utvecklas byar olika, vissa expanderar medan andra stagnerar? Detta är ett förlopp man kan följa i Norrbotten sedan århundraden. Det finns byar som i övermått uppfyller den negativa schablonbilden, men det finns också de som på ett positivt sätt gått mot strömmen. En sådan är Alvik. Den som i dag skärskådar Alviks historia ställer andra frågor jämfört med den som gjorde en tillbakablick för drygt 50 år sedan. Runt 1950 var småbondeeran på väg mot sin kulmen. Nyodling av åker hade just upphört. Ändå var tron på jordbrukets framtid som huvudnäring i bygden fortfarande stark. Ett varningstecken var att småböndernas extraarbete i industrikopplade näringar utsträcktes till allt längre delar av året. Arbetsdelning på samhällsnivå Den som i dag blickar ut över Alviks marker för att bilda sig en uppfattning om byns historia får knappast någon klar bild av det förgångna. Landskapet med hölador, i en mängd som nästan påminde om stjärnornas antal, är förändrat. Ladriket finns inte mer. På utmarkerna är älgtorn för jakt det enda nybyggda. Spår av fritidsförströelse är det mest synliga där det förr sjöd av människor i arbete. Inne i byn är merparten av ladugårdarna och uthusen rivna. I de kvarvarande förvaras snöskotrar och snöslungor, inte tröskverk, risslor eller schäsar. Bostadshuset är platsen för nattvila samt morgon- och kvällsaktiviteter, på småbondens tid var det sambandscentral för gårdens produktion. Lönearbete i industri-, tjänste- eller servicesektorn har blivit den helt dominerande försörjningsformen. Forna tiders egenproduktion med självhushåll för att fylla de dagliga behoven har upphört. Hushållet är inte längre en produktionsenhet. Arbetsdelningen och människors specialisering ligger på samhällsnivå, inte på gårds- eller bynivå. Människors väl och ve bestäms i hög grad av deras relation till marknaden, främst varu- och arbetsmarknaderna. Den fria konkurrensen mellan människor och marknader skall, är det tänkt, leda till att samhällets resurser används på bästa möjliga sätt. Marknadskrafternas spel Sett på detta sätt är omvandlingen av Alvik det senaste halvseklet en följd av fri konkurrens, marknadskrafternas spel och människors val. Byn har, för sin storlek, tre stora företag, LIKO AB, Alviks Trafik AB och Hugosons (Alviksgrisen). Tillsammans har de ungefär 200 sysselsatta i Alvik. Räknar man samtliga anställda i Sverige, och för LIKO:s del även i Europa och USA, är antalet betydligt större. Alla tre företagen har grundats i Alvik, styrs därifrån och har utvecklats där. Företagens lokaler ligger på gammal byamark, inom synhåll för varandra inom en radie mindre än en kilometer. Aktiv anpassning När produktion för självhushåll började minska under tidigt 1900-tal, för att successivt helt försvinna efter 1950, ändrades villkoren för byars utveckling. Även om inte byn konfronterades med världsmarknaden rakt och brutalt var det indirekt den som var den nya skaparkraften. För den enskilda byn gällde det att finna en roll genom aktiv eller passiv anpassning. Alvik är ett exempel på det förstnämnda, medan flera av de närliggande Sörbyarna mera visat prov på det sistnämnda. Höjer man blicken kommer all omvandling i det vidgade synfältet; hela Norrbotten, vidare Sverige, Europa och övriga världsdelar. Byar i Norrbotten ingår alltså i en större helhet, gemensamma mönster framträder. Utifrån dessa mönster blir även enskilda byars särdrag tydliga. Landsbygdsutveckling är sannerligen en svårgripbar process. Långsiktigt verkande krafter bakom stagnation och expansion är inte helt lätta att se.