– Känns faktiskt riktigt tryggt att sitta i den här fåtöljen. Jag bodde i många år i Fritz Olsson-huset, vägg i vägg med Ebeneser. Skulle vilja säga att jag blev vuxen i Norrbotten.
Att hon skulle börja skriva romaner var nog bara en fråga om tid. När hon efter många år som journalist och dramatiker så debuterade med Kvinnorna på stranden 2009, var det en färdig författare som visade upp sig. Debuten blev rätteligen mycket uppmärksammad.
Under de åren var det en hel rad kvinnor och män som skrev kriminalböcker. De flesta, inte alla, hade polishjältar av den mer slitna typen. Det var ofta seriedeckare med en svårartad förkärlek för seriemördare av det mest bestialiska slag. Allt det där man som läsare snabbt började tröttna på.
Med Tove Alsterdals böcker slipper man de galna seriemördarna. Det är istället riktiga människor som möter läsaren. I och för sig finns det olika brott i hennes böcker och de måste lösas, men resan dit är fylld av människor och öden som man verkligen tror på.
– För mig startar skrivprocessen oftast med en idé, en plats, en nyhetsnotis, ett människoöde. I första boken var det händelser runt Medelhavet, flyktingar och trafficking. I andra romanen, I tystnaden begravd, hade jag läst Kaa Enebergs bok om kirunasvenskarna och deras öden i det kommunistiska paradiset, Sovjetunionen.Dessutom fanns det i vår tornedalssläkt folk som tog det språnget och det märkliga var att ingen i släkten pratade om det.
Där startar sedan researchen - ett av Tove Alsterdals allra starkaste kännetecken Hon måste bara veta allt om den tid och plats hon skriver om.
–Jag är lite besatt av att veta så mycket som möjligt. Måste också resa till de platser jag beskriver. Känna lukterna, ta reda på hur allt fungerar i St Petersburg, Petrozavodsk, eller som i förra romanen, Låt mig ta din hand, hur det var att leva i Buenos Aires, i nutid och på 1970-talet.
Den nyutkomna romanen, Vänd dig inte om, utspelar sig med Beckomberga mentalsjukhus som fond. En plats hon i sin ungdom arbetade på, som mentalskötare. Idéen till romanen kom när hon en gång gjorde ett ett återbesök till platsen.
– Där fanns stora skyltar, ” Vi bevarar idyllen på Beckomberga”. Jag hade en helt annan verklighetsbild av Beckomberga. Jag minns den tiden med värme, men det var en ganska tragisk och sluten värld och jag tyckte sprickorna i historien om Beckomberga kunde bli till en spännande berättelse.
Samtalsledaren Kerstin Wixe tar upp en annan viktig aspekt i Tove Alsterdals författarskap, de många komplexa kvinnoporträtten.
– Det är nog medvetet, säger Tove direkt. Inte ala mina kvinnor är goda, men genom litteraturhistorien är det mest bara män som burit de stora idéerna. Jag vill skildra kvinnan som en lika viktig bärare av politik, historia, samhälle. Min erfarenhet säger mig att det oftast är kvinnornas som har rett ut de flesta familjeproblem i min släkts historia.