På scenen känner sig Alexandro Soltani hemma. "Sleipner, tänker mannen uppe i fönstret. Sleipner är en stor åttafotad häst som galopperar på himlen och när hans hovar berör jorden förstörs allting", utropar han.
– Sleipner, tänker mannen uppe i fönstret. Sleipner är en stor åttafotad häst som galopperar på himlen och när hans hovar berör jorden förstörs allting.
Alexandro Soltani har nyligen tagit examen från skådespelarutbildningen vid Luleå tekniska universitet och visar utdrag ur klassens slutproduktion. En föreställning som har sin utgångspunkt på en tågstation där en grupp människor samlas och söker svaret på vad som hänt.
– De lyckas inte helt och hållet berätta om det, utan i stället fokuserar de på allt annat runt omkring. På livet, människor som korsar varandras vägar och de små saker som vi tar för givet. Det var en väldigt intensiv ensembleföreställning, säger Soltani.
Pojken från Afghanistan som blev skådespelare mot alla odds.
Barndomsåren utspelar sig på en krigsscen.
– Hela min barndom var ett elände. Jag minns att det flög jetflygplan över oss. Explosionerna, bomberna och ljudet av automatvapen. Det har lämnat spår efter sig, berättar han.
Familjen fick hjälp av en flyktingorganisation och tog sig till Iran. Det var precis innan talibanregimen fått fäste i Afghanistan.
"Hela min barndom var ett elände. Jag minns att det flög jetflygplan över oss. Explosionerna, bomberna och ljudet av automatvapen", säger Soltani.
– Jag har bara fragmenten av flykten kvar i minnet. Trots att det är så långt bak i tiden känner jag igen det så starkt när jag ser krigsfilmer. Jag minns de dubbelpropelliga helikoptrarna som hjälpte folk att fly landet. Hela den resan var läskig. Jag var tre år gammal.
Han började rita och drömma sig bort.
Familjen hamnade i Teheran. Där stannade de i sex år innan de tog sig till Sverige.
– Det var som att komma till en annan värld. Jag minns de fina, mysiga röda och gula husen överallt. Som tioåring var det en behaglig känsla men snart tog separationsångesten fasta, berättar han.
"Jag är inte från Sverige men har samtidigt varit här tillräckligt länge för att känna mig hemma. Till och från gör jag det men ibland inte alls. När jag besökte Afghanistan för några år sedan kände jag mig hemma men ändå inte riktig", säger Soltani.
De hade hamnat i en liten stad någonstans i landet gult och blått.
– Det var mörkt, kallt och vi kände ingen.
Han umgicks mest med personer som talade samma språk som honom.
– Utanförskap och anpassning i det svenska samhället har präglat hela min uppväxt. Jag är inte från Sverige men har samtidigt varit här tillräckligt länge för att känna mig hemma. Till och från gör jag det men ibland inte alls. När jag besökte Afghanistan för några år sedan kände jag mig hemma men ändå inte riktigt, berättar Soltani.
Som trettonåring fick han en dator som innehöll ett redigeringsprogram. Han började på filma små sketcher och klippa ihop dem.
– Jag började drömma om att göra något av det här. Intresset växte och inom loppet av några år ville jag fortsätta, säger han.
På gymnasiet läste Alexandro naturvetenskapligt program med multimedial inriktning. Under utbildningen gjorde han en kortfilm om mardrömmar som vann ett pris. Men att bli skådespelare kändes fortfarande avlägset.
"Teater är en typ av terapi. Jag finner ro genom mitt skapande.", säger Soltani.
Minnena från kriget och flykten lämnar aldrig Soltani.
– När man tvingas fly ett land som varit i krig i 30 år gör man det av överlevnadsinstinkt men också för ge sina barn möjlighet till utbildning som ger jobb det går att leva på. Jag och mina syskon har på ett sätt vaggats till sömns med ord som Ingenjör och läkare, säger Soltani.
2015 stod han inför valet att påbörja en dataingenjörsutbildning eller en teaterutbildning på grundnivå. Han följde sin känsla.
– Det har alltid långt ute i det okända varit en röst som kallat på mig som har varit väldigt spännande men också läskig. Något jag inte riktigt kunnat greppa.
Efter den förberedande kursen på folkhögskolan sökte han teaterutbildningar och kom in på den i Luleå. Han hade då aldrig varit norr om huvudstaden tidigare.
– Jag minns att jag flög hit. Det var i slutet av maj och solnedgången lyste upp himlen och jag blev förälskad i utsikten och läget.
Nu tre år senare skulle han kunna berätta en hel livshistoria om tiden i Luleå och klassen som blev en familj. Och, precis som barnet Alexandro kände, är det svårt att ta farväl.
Som treåring flydde han och familjen kriget i Afghanistan. Fragmenten av flykten finns fortfarande kvar i minnet. "Trots att det är så långt bak i tiden känner jag igen det så starkt när jag ser krigsfilmer," berättar han.
– Man kommer nära människor, jobbar intensivt, är fysisk och sedan vet man att det bara är ett projekt och man måste gå. Det tycker jag är svårt. Jag beundrar skådespelare som kan hantera att säga Adjö, säger Soltani.
Han lutar sig tillbaka mot det nattsvarta golvet på Teaterhögskolans scen där han rest mellan tid och rum de senaste tre åren.
På teaterhögskolans scen har han rest mellan tid och rum de senaste tre åren. Och klassen blev som en familj. "Jag har svettats, dansat, sjungit, gråtit och knäckt min näsa", säger Soltani.
– Jag har svettats, dansat, sjungit, gråtit och knäckt min näsa. Det här golvet ekar av liv, säger Alexandro.
Nästan anhalt är Köpenhamn, där ska han läsa masterprogram i skådespeleri.
– Den trettonåriga pojken som klippte filmer har hittat hem.