Aldrig något annat än bra

Man kom ju sig aldrig ens för att sakna vare sig gummistövlarna eller barfotafötterna.
Han brukar ju vanligtvis uppträda i det ena eller andra, Stefan Sundström. Men den här gången drog han in på scenen iförd grova kängor och - det gick givetvis lika bra det; för mig får han dyka upp i säck och aska, om han skulle känna för det. Stefan Sundström är aldrig något annat än bra och: tack herre gud som befinner sig någonstans för honom! Hur många skänker bort en prenumeration på tidskriften Etc med entrébiljetten och håller stolt gamla vänsterideal kämpande högt - utom just denne charmigt sjavige cowboy från Ekerö ? Och han gör det med stor självklarhet och med avsaknad av all pretto-idealitet. Han gör det enbart på grund av lojalitet och därför att han tror på det. Onsdagskvällen fyllde han Lilla salen i Kulturens Hus och det var i stort sett som vanligt när det gäller Steffe. Massor av solidaritet och hjärta, gamla och nya låtar om varandra, avlossade som om de vore flipperkulor, somliga av honom - inte minst från det vemodiga senaste albumet Ingenting har hänt - och somligt av hans stora förebild Allan Edwall. Han presenterade sällan låtarna, mumlade möjligtvis ett eller annat tack eller pratade när publiken applåderade vilt så att man inte hade en chans att höra vad han sa, skämtade, var delvis lite lokalpatriotiskt och såg ut att ha det hur bäst som helst. Där han satt på en stol på scenen, mitt emellan gitarristen Ola Nyström och cellisten Pelle Halvorsen. Hos Stefan Sundström heter tjejerna i hans sånger Marguerite eller Sabina. Männen har sällan några namn alls. Han spottar bitskt ut verbala depescher om dem och deras öden. Man köper allt och tar det girigt till sig. Ibland får man för sig att det är närmast hotfullt eller i alla fall ilsket. Kanske det är men - so what ? Stefan Sundström är en nödvändighet och när han dyker upp i stan med något års mellanrum får man se det som en plikt att materialisera sig. För sin egen sinnesfrids skull och för honom, som kämpande artist och lojal medmänniska. Nu hade han också med sig Dan Fägerquist, som via entonigt gitarrkomp sjöng ett antal Vysotskij-inspirerade texter. Kvällens allra bästa låt var Längtan till Skogsnäs. Alldeles storartad i sin blandning av kollektivt vemod och enbart goda minnen. Vårt behov av Stefan Sundström förblir i alla fall orubbligt och - garanterat stort.