8 röster om mötet med verkligheten ...

Sofia Ledarp

Ålder: 38.

- Jag hade sett mycket film som barn men först när jag började på Teaterstudion vid Kulturama i Stockholm förstod jag vidden av teatern. Det fanns ingen tvekan.

Blev det som du tänkt dig?
- Jag fick jobb men det var tuffare än man kunde föreställa sig. Man får jobba sig in i branschen. Jag började med Maria Stuart, med Ingmar Bergman, som statist eller figurant. Det blev som ett extra utbildningsår. Jag blev erbjuden att vara kvar men tackade nej och var borta från Dramaten ett år. På Orionteatern gjorde jag I stand before you naked av Joyce Carol Oates, som blev uppmärksammad. Dramaten kom tillbaka med ett riktigt erbjudande. Det var vändpunkten.

Vilket utrymme har du för konstnärlig utveckling?

- Jag har alltid haft en stark drivkraft. Även om det inte alltid blir som man vill så finns takhöjd för att säga "det här skulle utveckla mig". Ibland får man uppgifter som man inte tror ska utveckla en men som ändå gör det.

Det finns få fasta tjänster. Hur ser du på det?

- När jag hade fått ett erbjudande från Stadsteatern och var rädd att släppa Dramaten, sade en klok person till mig att tryggheten inte sitter i ett hus. Det är bra för teatrarna med nya människor och idéer. Sedan är det otroligt lyxigt att ha en fast anställning. Jag tror på en växelverkan.

Hur ser du på framtiden?

- Jag hoppas att man öppnar upp och mixar konstformer. Ju fler olika konstformer desto bättre för samhället. Jag tror att det är viktigt att försöka ge publiken det den inte visste vad den ville ha. Det är bra att utmana sig själv och publiken.

Per Lagergren
Ålder: 40.
Bor: Stockholm.
Karriär: Västanå ­Teater, Playhouse teater i Stockholm. Liten roll i filmen Du Sköna. Jobbade ett tag på ett
IT-företag. Numera inläsningar, upp­läsningar, reklam, tidningar, böcker. 
Kvar i yrket: Nej.

Vad lockade dig till yrket?
– Att berätta och få folk att ­skratta, improvisera men också ­vara delaktig i ett kreativt sammanhang. Efter Calle Flygare ­teaterskola och gymnasiets ­teatergrupp blev det naturligt att fortsätta.
Blev det som du tänkt dig?
– Nej. Men samtidigt också ja, ­tyvärr. Många förväntar sig perioder av arbetslöshet och anpassar sig till det. För mig blev det som att hamna i ett vakuum, där jag ­befann mig mellan syssloslöshet/
a-kassa och arbete/lön. Där finns ett systemfel.
Vilket utrymme hade du för konstnärlig utveckling?
– Det fanns kurser i olika initiativtagares regi. En del var bra, ­andra mindre bra. Det bästa var att de flesta var kostnadsfria. Då jag var anställd fanns ingen fortbildning, förutom den som kom på ­köpet av att befinna sig i en ­speciell regikontext, till exempel Västanå teaters fokus på dans.
Det finns få fasta tjänster. Hur ser du på det?
– Jag tror att konsten dör om den blir institutionaliserad, om det att arbeta som skådespelare blir ett ”nio till fem-jobb”. En förutsättning för att spela en trovärdig roll är att rollens jag, endast och ­enkom, vill det som repliken och regin antyder. För det krävs ett eget kämpande. Här uppstår en konflikt som inte gagnar det konstnärliga resultatet. Den ­geografiska rörligheten har ökat något, men fortfarande är det låg omsättning på flera håll.
Hur ser du på framtiden?
– "Det är något ruttet i staten Danmark", sa Hamlet. Det är ­likadant på vår sida om sundet. Det bästa för mig personligen hade ­varit om jag hetat Skarsgård. Då hade mina kunskaper kunnat omsättas i praktiken. Det visar också att medvetenheten bland arbets-och uppdragsgivarna om den egna verksamhetens betydelse för ­kulturen i stort är låg. Ambitionen likaså. Mångfald främjas inte, ­snarare dess motsats – enfald. Vi tittar inte på Hamilton för att se agenten, utan hans avatar Persbrandt.

Ulrika Davidsson
Ålder: 41.
Bor: Gävle
Karriär: Skottes musikteater, medverkan i bland ­annat Beck och Kommissarie ­Winter. Teaterlärare på estetiskt gymnasieprogram. 
Kvar i yrket: Nej.
Vad lockade dig till yrket?
– Lusten att gestalta olika människor, berätta historier sceniskt och arbeta i grupp.
Blev det som du tänkt dig?
– Ja. Jag bestämde mig under sista året på skolan att jag inte ville arbeta som skådespelare.
Det finns få fasta tjänster. Hur ser du på det?
– Ur ett konstnärligt perspektiv tycker jag att rörligheten är bra, men det kan vara svårt med familjeliv och vardag.
Hur ser du på framtiden?
– Jag tror att man måste skapa sina egna ­arbetstillfällen. Skådespelare måste också få möjlighet till utbildning i pedagogik, regi och att kunna driva egna projekt redan på Teaterhögskolan.

Petter ­Stefansson
Ålder: 43 år.
Bor: Stockholm.
Karriär: Blandade uppdrag som ­frilans.
Kvar i yrket: Nej.
Vad lockade dig till yrket?
– En ren lust att berätta, skapa, stå på scen, göra sig hörd.
Blev det som du tänkt dig?
– Möjligheten att få göra olika ­saker, ständigt nya projekt och nya konstellationer var som jag hade föreställt mig. Men jag hade en bild av yrket som mer kreativt. Mycket av arbetet som jag ser det går ut på att förkroppsliga andras bilder och idéer, regissörens, ­scenografens med flera, framför sin egen kreativitet. Det är en ­kollektiv konstform och som ­skådespelare får man underordna sig.
Vilket utrymme hade du för konstnärlig utveckling?
– Det är upp till en själv vad man ger sig för utrymme. Att ingå i ett större sammanhang behöver inte alltid betyda mindre individuellt utrymme jämfört med att ingå i ett litet projekt. Det handlade för mig mer om tilliten bland människorna som var med.
Det finns få ­fasta tjänster. Hur ser du på det?
–  Ofta hör man om branschen som mer otrygg. Men min upplevelse är att det fungerar bra att ändra konstellationer. Det var till och med mer stimulerande än att vara kvar på samma ställe. Men att inte veta från en månad till en annan om det blir pengar kvar i plånboken sliter.
Hur ser du på framtiden?
– Jag är långt från branschen i dag och har ingen åsikt.

Lisa Werlinder
Ålder: 40.
Bor: Stockholm
Karriär: Dramaten, Stockholms stadsteater, film och tv både i ­Sverige och internationellt. Arbetat med Ingmar Bergman, Steven Spielberg, Bille August och Per Fly. Turnerar nu med musiken från albumet Ett Minne Blått (2011).
Kvar i yrket: Ja.
Vad lockade dig till yrket?
– Nyfikenhet. Varje roll lär mig något mer om hur vi människor förhåller oss till oss själva, andra och livet.
Blev det som du tänkt dig?
– Nej, mer spännande. Jag gillar att världen krymper och att internationella co-produktioner blir vanligare. Jag har fått stå på scen, resa, filma och vuxit som skådespelare i mötet med fantastiska kollegor och regissörer. Samtidigt hade jag en tro på en sorts rättvisa, men visst är det en tuff och cynisk bransch också.
Vilket utrymme har du för konstnärlig utveckling?
– Teater ger mer frihet och tid att utforska rollerna. Film och tv har en tendens att gå så fort att det görs enkla val. Jag har dock varit med om undantag. Jag som skådespelare tycker att jag kan spela en större variation av roller än jag ofta får. Som kompositör är jag min egen så det är ett bra komplement.
Det finns få fasta tjänster. Hur ser du på det?
– Det är ju viktigt att inte jobben blir färre i och med detta, som det verkar nu. Jag tror folk också blir räddare att arbeta för förbättrade villkor när de är så kort tid på varje ställe. Jag personligen tycker om att variera film, tv, teater och ­musik. Då är det en frihet att vara rörlig.
Hur ser du på framtiden?
– Det bekymrar mig att kvinnor fortfarande är i minoritet på scen och i film och fortfarande inte har lika många intressanta roller som män. Jag är förvånad över att det inte har hänt mer. Annars tycker jag Sverige är inne i ett stim med en ny generation modiga och egensinniga regissörer.

Cecilia Milocco
Ålder: 40.
Bor: Stockholm och Göteborg
Karriär: Västanå Teater, Länsteatern i Örebro, Folkteatern i Göteborg, Folkteatern i Gävle, Norrbottensteatern, Stockholms Stadsteater, Oktoberteatern, Riksteatern, Parkteatern. Film, tv, radio, dubbning, koreografi, bokinläsningar. Jobbar på Folkteatern i vår, parallellt med masterutbildning.
Kvar i yrket: Ja.
Vad lockade dig till yrket?
– Jag fick tidigt kontakt med ­scenen genom den klassiska ­dansen. När jag slank in på skåde­speleriet upptäckte jag en konstform som för mig innehöll en större frihet i sceniska uttryck, fantasi och möjligheter.
Blev det som du tänkt dig?
– Ja, det känns så.
Vilket utrymme har du för ­konstnärlig utveckling?
– Det har varit lite olika beroende på vilket projekt jag befunnit mig i. Men i slutänden är det upp till mig att låta den egna konst­närliga utvecklingen vara min största drivkraft. Jag försöker så gott jag kan att vara ärlig mot min lust.
Det finns få fasta tjänster. Hur ser du på det?
– Konstnärligt kan man tänka att det utarmar ensembler och en kontinuitet i konstnärliga val och processer. Personligen är jag nöjd med rörligheten, är glad över mitt arbetsliv hittills. Jag hoppas kunna fortsätta röra på mig trots små barn.
Hur ser du på framtiden?
– Jag tycker på många plan att teatern eller "scenkonsten" som vi börjar benämnas då genrer ­blandas, är mer sprudlande än ­någonsin. Elever gör egna projekt under skoltiden. Förhoppningsvis lär de sig att se sig själva som egna konstnärer, något som är liv­givande. Ändå råder ett tyst klimat på många teatrar, på grund av rädsla att förlora jobb, inte få rätt roller. Det är resultatet av en ­hierarki som hänger kvar på många teatrar.

Andreas Rodenkirchen
Ålder: 40 år.
Bor: Nacka.
Karriär: Svenska Teatern Stockholm, ­Teatersommar, Riksteatern, Park­teatern, Västanå ­Teater, Sörmlands musik och teater, Länsmusiken i Stockholm, Norrbottensteatern, Teater Barbara, Moliereensemblen, SVT, film. Skriver manus och regisserar.
Kvar i yrket: Ja.
Vad lockade dig till yrket?
– Lust, nyfikenhet och längtan efter att syssla med väsentligheter.
Blev det som du tänkt dig?
– Ja, i sin essens och kärna. De yttre omständigheterna har i vissa delar varit kargare, kärvare. Okunnighet, rädsla och kamp för egen vinning är mer förekommande än jag föreställde mig. Och ändå finns där hela tiden fantastiska männi­skor och sammanhang.

Vilket utrymme har du för konstnärlig utveckling?
– Konstnärlig och personlig utveckling är för mig extremt viktigt. Jag ser därför till att skapa sådana möjligheter.
Det finns få fasta tjänster. Hur ser du på det?
– Ekonomisk instabilitet är inte den bästa plattformen för kreativt skapande. Rädsla och kreativitet går inte hand i hand. Samtidigt skapas sällan stor konst av dästa trygghetsnarkomaner. Rörlighet och kontinuitet är båda viktiga faktorer i kvalitativt konstnärligt arbete. För mig handlar det inte om fasta tjänster eller inte utan att använda resurserna på bästa sätt i skärningspunkten mellan ­konstnärlig kvalitet och gynnsamma arbetsförhållanden.
Hur ser du på framtiden?
– Jag ser ljust på framtiden utan att blunda för farorna i okun­skapen som ofta genomsyrar kulturpolitiken. Många gånger kommer kulturen långt ner i ­prioriteringen som ett slags grädde på ­moset eller som något slags peda­gogiskt verktyg med noga uträknad ­nyttoeffekt. Det är inte ­frågan om sjukhus eller kulturhus, det är ­frågan om både och. Ett samhälle utan konst och kultur är ett dött och andligt ut­torkat samhälle.

Hakim Jakobsson
Ålder: 43
Bor: Öjebyn
Karriär: Lule stassteater, Norrbottensteatern. Senast monologen Svenne av Per Nilsson. Lisas sagoshow, SVT, och i somras inspelning av barnserien Skrotarna. Filmerna Mamma pappa barn, 6 Points, Misa mi med flera. Utbildad ­massageterapeut.
Kvar i yrket: Ja.
Vad lockade dig till yrket?
– På högstadiet halkade jag in i en stor uppsättning och på den vägen är det.
Blev det som du tänkt dig?
– Nej, faktiskt inte. Samma personer som ena dagen säger "utbilda dig så anställer jag dig på en gång" säger sedan "du passar inte för den här rollen". Det finns en onödig hierarki i branschen. När man är utbildad ska man ha en viss lön men kräver man det tar de någon annan. Det speglar hur ­samhället ser ut.
Vilket utrymme har du för konstnärlig utveckling?
– Det är upp till en själv hur mycket man utvecklas i varje ­projekt. I sommar har jag haft ­turen att jobba med Ted Kjellsson som verkligen som ser vad du har i dig och lockar fram det. Så är det även med Catherine Parment. ­Jobbar man med sådana männi­skor är man lyckligt lottad som får betalt för det.
Det finns få fasta tjänster. Hur ser du på det?
– En fördel är att man får en chans att komma in men det är också en nackdel för man får inte komma in. Men jag har inga ­problem att åka ett år till Sundsvall eller Stockholm om det funkar med min familjesituation. Sedan gör jag andra jobb vid sidan om. Att lämna skådespeleriet ett ­halvår gör inte att jag känner mig sämre utan mer taggad när jag väl är där.
Hur ser du på framtiden?
– Den är rätt krass med den ­kulturpolitik som bedrivs. Det är inget man blir rik på direkt. Sedan har vi en regering som inte riktigt tycker att vi  ska ha det här, eller så vill de ha det men tycker att man ska jobba gratis.