Man går definitivt inte och ger sig in i nostalgibranschen med Sven-Ingvars för att överraskas och uppleva något nytt.
Nej, man går (lika definitivt) till en spelning med dem för att peppras med ett musikaliskt smatterband av, företrädesvis, hits från 1960- till och med 1990-talet.
Det är liksom orsak nog. Och det kan sannerligen vara både kul och lyckosamt.
Jag såg dem senast, i Boden, för cirka tio år sedan. Och jag kan inte helt och hållet svära på det, men jag är nästan säker på att låtlistan var till 99 procent densamma då som nu (och att de spelades i samma ordning också).
Men: jag gnällde ju inte över att det var något fel på det - eller hur? Konstaterade bara att det sannolikt var på det viset (och förresten: en skillnad var det - Sven-Ingvars hade ett par aktiva go-go-tjejer då, som det inte längre fanns plats för nu; är det budgetsituation eller?).
Sven-Ingvars har existerat som grupp i otroliga 55 år. Numera är det väl bara sångaren och gitarristen Sven-Erik Magnusson som tappert hänger med och inledningsvis i föreställningen meddelar en spök-röst att "nu sjunger Sven-Erik Magnusson Diana" och så öppnas en tonårsfinnig stämma som knappt har halkat in i målbrottet för Paul Ankas hit. Det var 1956.
Det vilar liksom en omisskännlig arom av svensk landsbygd och ett Sverige som har försvunnit; med regements-logementen, jukeboxar som hette Rock-Ola belägna på små konditorier, röda Commerce utan filter och bensinångor från packmopeder över Sven-Ingvars oändliga kilometerlånga rad av hits; inte direkt sällan författade av Thore Skogman eller Rune Wallebom och med namn som Fröken Fräken, översättningen av Let’s Think About Living (av Bob Luman), Nej, det tror jag inte på, Vid din sida, Under ditt parasoll, Min gitarr, Byns enda blondin, Önskebrunnen, Börja om från början, Nio liv, Lika ung som då.
Och så, förstås, Fröding och Värmland. Te’ dans med Karlsta’ tösera’ och Sjung vackert om kärlek. Samt något av Peter LeMarc, även/också.
Ett pålitligt rullande soundtrack, som vare sig de eller publiken någonsin ledsnar på.
Bästa ögonblicket under kvällen var ändå när Sven-Erik Magnusson och hans prydligt gitarristlirande son Oskar satte sig ner och gemensamt gjorde en annorlunda akustisk version av Två mörka ögon.
Fråga: var publiken, som mestadels höll sig till kategorin 55 +, nöjda och söndagskvälls glada då?
Svar: bajsar björnar i skogen?
Kollationerat och konstaterat.