Men Sven Wollter, som skrivit ”Hon, Han och Döden”, är ingen vanlig debutant utan en av Sveriges mest kända skådespelare.
Litterära debuter brukar ofta kännetecknas av antingen uppseendeväckande teman eller språklig- och litterär ekvilibrism. Wollter skriver snarare på ett rättframt men för den skull inte platt språk. Snarare finns ett flyt och en naturlighet som känns okonstlad. Ämnet är dramatiskt men inte helt ovanligt. Vi möter en man som får beskedet att han drabbats av en hjärntumör, vilken dessutom svårligen låter sig opereras. Chocken drabbar både honom och hans hustru som ett slag mot solarplexus.
Därefter upphör allt man kanske kunde väntat sig. Mannen försvinner in i en spegel och en buss som saknar hjul. Han landar på en ö någonstans uppe i norr hos någon som kallas Big Foot. Denne visar sig vara älskaren till en polsk sjöman, som den cancerdrabbade mannens hustru träffade på en av sina resor i ungdomen. Någonstans i bakgrunden följs de olika personerna också av en iakttagande mås som så småningom ska visa sig bära på en hemlighet.
Som kanske framgått redan av det ovanstående finns inte samma naturlighet i formen som i språket. Det knakar en smula i både konstruktion och i trovärdighet. Till Wollters heder ska sägas att han verkligen inte tagit det säkra före det osäkra. Han skriver en berättelse som kliver rakt in i de stora frågorna om ondska och godhet, kärlek och död och vad som möjligen kan tänkas vänta oss i det eviga efteråt.
Allt detta är saker som är svåra att säga något om utan att ramla ned i klichéer. Dessutom vill Wollter upplösa gränser mellan fantasi och verklighet, liv och död, vilket även det ställer stora krav på litterär precision. En viss gallring av alla referenser, inte minst cineastiska, hade hållit berättelsen på ett tydligare spår.
Vad Wollter däremot lyckas med är att förmedla sin tydliga röst, samt att servera vissa livsinsikter som stannar, en fin analys av Shakespeares ”Macbeth” får man också med på köpet.
Vad jag tycker bäst om är att han lyckas skriva en berättelse om ett tungt ämne utan att bli sentimental eller dyster. Tonen är snarare nyfiken, lättsam, ibland till och med uppsluppen. Olika hållningar ställs mot varann men det viks aldrig från tron att kärleken är starkare än ondskan. Kanske kan man av det här möjligen också dra slutsatsen att livet är starkare än döden. Det känns åtminstone så när man läser den här debuten som måhända inte är befriad från brister, men bärs av sin energi och den ton som är Wollters egen.