Journalisten Niklas Orrenius har analyserat Lars Vilks i sin bok ”Skotten i Köpenhamn”. Titeln syftar på det terrordåd mot Vilks som utspelades i Danmarks huvudstad 14 februari 2015, kort efter terrorattacken i Paris mot franska satirtidningen Charlie Hebdo 7 januari.
Efter Parisdådet sa många ”Jag är Charlie” i solidaritet med de som attackerats och med yttrandefriheten. ”Jag är Lars (Vilks)”, sades inte i Sverige.
Orrenius skildrar Vilks konstnärliga bana, levnadsbana och liv i dag. Många känner nog till Vilks för konstverken av honom vid kusten i nordvästra Skåne.
Det leder till den typ av konst Vilks håller på med: konceptkonst. Sådan drar in omgivningen i konstverket.
Allt som har att göra med det, reaktionerna, blir en del av konstverket. Det är en process, kanske utan slut.
Vilks tecknade en rondellhund som föreställde islams profet Muhammed. Det väckte reaktioner.
En stor del av muslimerna gillade inte det och såg det som en provokation mot derasn religion. Extrema muslimer dödshotade Vilks.
Flera gånger har terrordåd gjorts mot Vilks. Det i Köpenhamn var ett. Vilks lever nu ett liv som har begränsningar och med livvaktsskydd.
Vilks agerande som konstnär och det som hänt honom efter tecknandet av rondellhunden är intressant. Det gäller allt från hur andra konstnärer, gallerister och journalister till andra (muslimska) länder resonerar om och bedömer honom och hans konst.
Men Orrenius bok har i lika hög grad yttrandefriheten som Vilks som huvudperson. Vilks rondellhund blir en mätare för hur yttrandefriheten är i Sverige och hur man ska se på den.
Ska den vara oinskränkt eller ha inskränkningar, eftersom yttranden kan kränka andra? Frågan är om yttrandefriheten ska ha gränser.
Orrenius tar upp ämnet och påminner om att över tid och på olika ämnesområden har det aldrig varit oinskränkt yttrandefrihet i Sverige.
I dag får man inte hetsa mot folkgrupper. Under andra världskriget inskränktes yttrandefriheten eftersom rikets säkerhet krävde det enligt regering och riksdag.
Jämförelser med andra länder, främst Danmark, görs. Det gör att man får tänka efter om det är mentaliteten i lagomlandet Sverige som gör att synen på yttrandefrihet, och Vilks, inte är samma här som i det land som syns från Skånes västkust.
Orrenius utforskar yttrandefriheten med hjälp av fallet Vilks. Det gör han på ett tankeväckande sätt som tvingar läsaren att fundera över ämnet utan att bli skriven på näsan.