Den senaste, ”Paradis i norr” (2012) berättar med ord och många bilder om människor, djur och natur i den lappländska fjällvärlden.
I höst ger Johansson ut ”Kattmamman”, som fått genrebeteckningen ”historisk roman”. Boken skildrar norrbottnisk historia som den stora flottningsstrejken 1934 men framför allt nazismen i Norrbotten under andra världskriget, konflikten mellan nazister och kommunister men också samlingsregeringens inrättande av arbetslägret i Storsien för personer som man misstänkte kunde bli femtekolonnare vid en sovjetisk invasion. Kommunistskräcken ledde till terrordådet mot Norrskensflamman, vilket också beskrivs i romanen.
Johansson styrker sin berättelse med dokument som tidningsartiklar från Norrländskan och Norrbottens-Kuriren, men vilka som är autentiska eller fiktiva eller både och är svårt att avgöra. Fiktiva eller dialektala ortnamn förekommer också, men det är inte så svårt att förstå att samhället Brenn är centralorten Bränna i Överkalix eller att Kölis står för Kalix. Järnvägsstationen Faraborg bör vara Morjärv, men varför är orten omdöpt?
Många historiska personer nämns vid sina riktiga namn, men det finns också fiktiva, och då undrar man om Johansson har hittat på dessa gestalter eller om romannamnen är en sorts alias för verkliga personer.
Inte minst frågar sig den som inte är så hemma i lokalhistorien om en av bokens huvudpersoner, nämligen ”kattmamman” Lilly Johansson har sin historiska motsvarighet. Hon är fullblodsnazist och chef på telegrafkontoret i Överkalix, där hon tjuvlyssnar på samtal för att kunna tipsa åsiktsfränder om personer med misshagliga idéer.
Varken författaren eller läsaren gillar henne. Sex barn har hon fått med olika fäder, men samtliga barn har hon adopterat bort. Hon avgudar Hitler och hoppas på att hans arméer ska erövra även Sverige. Två söner skickar hon ut i kriget.
Svävandet mellan fiktion och verklighet tycker jag är bokens stora svaghet. Det hade varit bättre om Johansson med sina djupa kunskaper i ämnet hade skrivit en ren faktabok om nazismen i Norrbotten utan en rad påhittade stelbenta dialoger mellan bokens gestalter. Jag skulle gärna läsa en roman i Överkalix-miljö men den här berättelsen håller inte, den gapar över för mycket, och bokens personer kommer man inte nära.
För den som vill ha kalla fakta i ämnet finns förteckningar i slutet av boken över nazistpartier och andra högerextrema organisationer och avslöjande listor med namn på norrbottniska ”tysklandsvänner”.