Vilken stad skulle kunna tänkas få fylla rollen som regionens ”huvudstad”? Diskussionen har förskräckt vissa städer, förargat andra, och förtjust minst en, Umeå, som outtalat sett sig som ”den främsta bland likar”. Egentligen har gnissel mellan städerna förekommit i hundratals år, konkurrens har varit vanligare än förtroendefullt samarbete.
Här ska genast sägas, det senaste halvseklet har Umeå, med de flesta mått mätt, varit den mest framgångsrika staden. Sedan ungefär lika lång tid har dock städerna inte funnits i sin gamla rättsliga och administrativa mening, samtliga är sammanfogade med sin omgivande landsbygd. Även om de officiellt benämns kommuner, i det folkliga medvetandet finns städerna kvar. Detta framgick tydligt i storregiondiskussionen. Och dessutom, när nu Umeå kommunfullmäktige gett ut en historik över kommunens moderna tid är dess titel just; ”Umeå stads historia 1950- 2010”.
Merparten av Norrlands kustanknutna städer norr om Gävle grundades i början av 1620-talet, utom Hudiksvall och Härnösand som tillkom några årtionden tidigare. Förutom sin gemensamma ålder har de också en i hög grad likartad historia. Då och då har något inträffat som gett någon stad ett särdrag, för Sundsvall var det skogsindustrins expansion efter 1865 och för Umeå var det högskole- och universitetssektorns etablering efter 1955. I båda fallen blev effekterna kraftigare befolkningsökning, främst genom inflyttning, än hos grannstäderna. I modern tid har universitetsmiljön varit den magnet som dragit till sig människor och många nya lokaliseringar, särskilt statliga, till Umeå.
Tandläkarutbildning startade 1956, därmed hade Umeå fått Norrlands första högskola. Några år senare kom läkarutbildning igång och 1962 inrättades en socialhögskola. 1963 blev Umeå universitetsstad, officiell invigning med kunglig närvaro 1965. Umeå lasarett blev regionsjukhus för övre Norrland 1957. Uppräkningen kan fortsätta med Norrlandsoperan 1974, vidare skogshögskola, arkitektutbildning, designutbildning, Botniabanan 2010 och 2014 var Umeå Europas kulturhuvudstad.
Till kulturhuvudstadsåret utgavs en bok med titeln ”Umeå 1314-2014”. I den gör man sig i ett huj både till ursprungsbygden för övre Norrland, den medeltida porten mot ödemarken, och till landsdelens fönster mot den moderna världen årtiondena runt millennieskiftet 2000. Hur det sistnämnda gick till är den fråga som ständigt poppar upp i monografin ”Umeå stads historia 1950-2010”. Svaret blir aldrig riktigt tydligt. Det helt genomsyrande perspektivet för projektet har varit ”Umeås nutidshistoria betraktad från stadshuset”. Kommunal politik och förvaltning står alltså i centrum.
Detta perspektiv har styrt framställningen så starkt att läsaren måste vara utrustad med ett närmast fanatiskt detaljintresse för just Umeås moderna kommunala liv för att orka ta sig igenom de 600 sidorna. Författaren Rolf Hugoson är disputerad statsvetare och varje kapitel om stadens/kommunens lokalpolitiska liv, sektor för sektor, är en statsvetenskaplig miniundersökning, präglad av faktapresentation. Detta ger många namn ur Umeås kommunalpolitiska sfär och många sammanfattningar av allehanda utredningar och beredningar på område efter område; utbildning, omsorgsväsende för barn och gamla, vägar, broar, busstrafik, bostadsbyggande, kultur, fritid, you name it.
Den politiska praktiken är sakkunnigt presenterad och här och där i texten är den kopplad till politisk ideologi. Det är inte fråga om traditionell partipolitisk ideologi, utan snarare den ideologiskt influerade tidsandan, tidvis draperad i vetenskapligt färgad jargong. Genom stadsplanering och öppna, inbjudande offentliga miljöer ska det skapas många platser för möten mellan människor, vilket i sin tur ska utlösa kreativa tankar och beteenden. Öppenhet för omvandling och förnyelse är ledmotivet. Bokens disposition ger slutsatsen att året som kulturhuvudstad 2014 var en seger för och belöning till Umeå för denna strävan.
”Umeå stads historia 1950-2014” är ingen traditionell stads- eller kommunhistorik. Fixeringen vid ”stadshusperspektivet” gör berättelsen snäv, detaljerna är oändligt många, men analyserna och slutsatserna är få och knapphändiga. Epilogen, ”Stadens klang”, ger inte läsaren den klara överblick man vid det laget intensivt längtar efter. Kvar står det redan tidigare kända förloppet; Umeå expanderade befolkningsmässigt snabbare än någon annan kommun i Norrland 1950-2010.