En saga för vuxna. Så kan man sammanfatta Rickard Törnkvists debutroman Kanindansen. Den handlar om den utbrände och psykotiske reklammannen Ruben Larsson, som får oväntat besök av en liten tomte.
Det börjar inte bra. Ruben hamnar på mentalsjukhus efter att ha lyckats ta livet av en lemur på Skansen. Han får konstiga blåsor på händerna och proppas full med piller, dels för sin ”reaktiva psykos”, dels för att lemuren misstänks ha smittat honom med mul- och klövsjuka. Berättelsen är alltså ganska skruvad, kanske har vi en svensk Paasilinna på gång.
Ruben är en nervig och trasig stockholmare med ouppklarade relationer till i stort sett alla närstående. Tankar på den döde alkoholiserade fadern dyker ständigt upp, att flickvännen Jenny inte gjort slut för länge sen är en gåta, och jobbarkompisarna på reklambyrån verkar ironiskt nog överlag ha problem med rak kommunikation.
Skildringarna från sjukhusmiljön är realistiska, den manipulative Ruben försöker lura till sig starkare droger av vårdpersonalen, som med beundransvärt tålamod resonerar med honom för att han ska återfå orken och lusten att leva. Personalens och ”dårarnas” språk är väl avlyssnat, Rubens forcerade svada bemöts med sval och korrekt vårdsvenska.
I bjärt kontrast mot denna realistiska värld står en fantastisk. En natt när Ruben inte kan sova ser han genom sjukhusfönstret kaniner dansa på ängen nedanför, och plötsligt dyker en liten tomte upp bland kaninerna.
Tomten, som visar sig heta Bengtsson, kommer också till sjukhuset, och han botar Rubens blåsor mirakulöst med läkande örter. Efterhand som den kloke tomten besöker Ruben och talar med honom på sitt underliga språk växer en vänskap fram. Samtalen har en terapeutisk effekt och verkar fungera bättre än alla piller.
Så småningom hamnar Ruben och Bengtsson på flyget till Kallax. Tomten har blivit svårt biten av en räv och vill sluta sitt liv på sin födelseort Årrenjarka, Ruben hyr en bil i Luleå och kör dit honom. Resan blir ett både spännande och rörande slut på historien.
Kanske representerar tomtarna (det finns nämligen en hel tomteorganisation) en fåfäng romantisk dröm om gamla hälsosammare tider, när folk levde närmare naturen och naturväsendena, fjärran från nutidens förkonstling.
Man skulle kunna misstänka att Törnkvist pläderar för en alternativ mentalvård, men jag tror inte han har den intentionen. Han har nog velat berätta en underhållande skröna med en allvarligare underton, och han har lyckats ganska väl med den uppgiften.