Sanam Gharaee har tatuerat in sina döda barns namn på en av hennes underarmar med Tintins egen skrivstil.
– Det handlade aldrig om Tintin. Han ville straffa mig, säger Sanam Gharaee.
Det har gått drygt ett år sedan mordet på Tintin, döpt till Constantin. En pojke, som om han fick välja, skulle äta hemgjorda plättar varje dag med mycket honung på. En medlare, en filosof och en uppfinnare som älskade sin katt Mysis och vars älsklingsfärger var rött och guld. En åttaåring som älskade att resa och längtade efter att få upptäcka nya länder. Men de drömmarna blev aldrig verklighet. Tintin kom aldrig tillbaka från de två timmars umgänge som hans pappa Alexander Rad fått tilldelat av domstolen utan hittades mördad i pappans badkar. Då hade Tintins mamma Sanam Gharaee bara fyra månader innan vädjat till domstolen om att Tintin skulle slippa att umgås med sin far, eftersom han var rädd för honom. En månad innan mordet avslutades den sista förhandlingen med verkställighet 17 dagar innan Tintin dog.
– Tänk om de lyssnat på mig, säger Sanam Gharaee.
Sanam Gharaee är utbildad läkare och arbetar som psykiatriker på Sunderby sjukhus. "Jag måste ansöka om kontaktförbud årsvis för min föredetta man, trots att han mördat vårt barn. Hur kan det vara så?", undrar Sanam Gharaee.
Hon tar emot i sitt hem tillsammans med sin medförfattare Sofia Rutbäck Eriksson – ett hem där hennes två döda barn är högst närvarande. Fotografier, teckningar och minnessaker återfinns på olika platser. Tintins sovrum och lekrum står orört, liksom skötbordet som var tänkt till hans lillasyster Celin som dog i åttonde månaden i mammans mage, bara fyra månader innan Tintin själv mötte sin baneman.
Tintins kompisar brukar komma och leka i hans lekrum. "Men de vet att de måste ställa tillbaka allt på sin rätta plats innan de går", säger Sanam Gharaee.
– När jag fick beskedet om att Tintin var mördad ville jag bara dö. Min bror flyttade upp från Stockholm och bodde med mig i sex månader efter att jag skrivits ut från sjukhuset eftersom suicidrisken var stor. Idag försöker jag göra som jag lär i mitt yrke som psykiatriker, det vill säga ta en stund i taget, säger Sanam Gharaee.
Boken "Glöm aldrig Tintin" har Sanam Gharaee skrivit tillsammans med författaren Sofia Rutbäck Eriksson som också förlorat ett barn.
Boken "Glöm aldrig Tintin" började de två vännerna skriva tillsammans ganska snart efter mordet – en gripande och djupt berörande berättelse om Sanams kamp för att bli fri från en våldsam man som använde deras gemensamma son för att straffa henne.
En sann historia som börjar med en himlastormande förälskelse och slutade med ond bråd död och däremellan år av psykisk misshandel, stalkning och eviga rättsprocesser. Sanam måste verkligen tänka efter hur många gånger hennes före detta man gjort orosanmälningar som lett till nya tvister om umgänget med Tintin. Och inte minst hur länge det tog för henne själv att inse att hon var utsatt för psykisk misshandel och stalkning.
På våldsmottagningen Freda fick Tintin tillsammans med en terapeut sätta ord på vad han kände i umgänget med sin pappa respektive mamma. Och medan 99 procent var bra hos mamma var det endast 16 procent som var bra hos sin pappa där Tintin bland annat uttryckte att han var instängd i hjärtat.
– Både jag och Tintin gick på våldsmottagningen Freda. Först då kunde, inte minst, Tintin sätta ord på sina känslor när han tvingades umgås med sin pappa, för det var tvång på slutet. Han ville verkligen inte träffa sin pappa. Han var rädd för att han skulle komma till skolan. Rädd för hans humör. Han beskrev det som att hans hjärta var inlåst när han umgicks med A.
"Jag hade en sådan dålig magkänsla och drömde att jag kastade Tintin nedför ett stup när domstolen gav min föredetta man umgängesrätt två timmar på helgen. Tänk om det svenska rättsystemet lyssnat på Tintin och mig", säger Sanam Gharaee.
För något hände när Tintin föddes. Det tidigare perfekta paret, där Sanam höjts till skyarna av sin förra man, förändrades drastiskt och snabbt.
– All den tid jag lagt på A under våra barnfria år och senare under hans sjukdom förflyttades till Tintin. Och när allt inte var på min mans villkor var jag inte längre den fru han önskade. Han lämnade oss.
"Mitt liv blev komplett när Tintin föddes", säger Sanam Gharaee.
Och så började det psykologiska våldet att sakta trappas upp. Ena dagen skulle Alexander Rad flytta utomlands i ett år, för att sex veckor senare dyka upp igen och kräva umgänge med sin son. Ena dagen skulle han träffa Tintin varje helg, för att snabbt ändra sig igen. Turerna var oändliga. Han baktalade inte minst alla i Sanams familj inför Tintin och hånade honom för den han var. Men när det efter år framkom att Tintins pappa planerade att föra Tintin utomlands stoppade Sanam umgänget. Domstolen tyckte dock att Alexander Rad behövde få träffa sin son, att en pappa har rätt till sitt barn, en syn Sanam Gharaee hoppas förändra med sitt arbete med föreningen "Lex Tintin".
Tintin hade ett starkt rättpatos och var otroligt omtänksam, berättar hans mamma Sanam Gharaee. Bland annat gjorde han en lista på saker han kunde hjälpa till med när hans lillasyster Celin dog åtta månader in i graviditeten och Sanam var ledsen.
– Jag insåg redan på sjukhuset, trots att jag var neddrogad med benzo, att jag var tvungen att låta Tintins egna ord leva vidare eftersom ingen inom det svenska rättssystemet lyssnade på honom när han levde. Jag vill inte se några fler mördade barn. Det brinner jag för, säger hon.
Det har blivit många powerwalks, tårar och pauser under arbetet med boken "Glöm aldrig Tintin" för Sanam Gharaee och medförfattaren Sofia Rutbäck Eriksson.
Än idag bär hon på djupa skuldkänslor över att hon inte kunde bekräfta Tintins rädsla för sin pappa, på grund av rädsla för vad socialtjänsten skulle tycka och eventuellt anklaga henne för att försvåra umgänget mellan Tintin och hans pappa. Vilket kunde lett till att umgänget med pappan skulle utökas.
"Jag tänker ofta på hur rädd Tintin måste ha varit den dagen han mördades", säger Sanam Gharaee.
– Jag glömmer aldrig det sista jag sa till Tintin. Jag kramade honom och sa att det skulle gå bra. Det gör så fruktansvärt ont att tänka på. Åh vad jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden, säger Sanam Gharaee.
Fotnot: Alexander Rad dömdes till livstids fängelse direkt efter avslutad rättegång. Under rättegången uttryckte han ingen ånger. Han menade att han "räddat" Tintin.
Boken "Glöm aldrig Tintin" är en berättelse om en mamma som försöker bli fri från en våldsam man – och förlorar mot det svenska rättsystemet. En sann skildring om att få sitt barn mördat av den man man en gång älskade allra mest.
Katten Mysis vill varje dag gå in i Tintins lekrum, där han ofta låg medan Tintin lekte med sina leksaker. "Mysis stod länge vid ytterdörren och väntade på honom efter hans död. Nu väntar hon inte längre", berättar Sanam Gharaee.
Tintins leksaker står prydligt uppställda i hans lekrum. "Det känns trots allt som att han är själsligt närvarande, precis som hans lillasyster Celin".
Tintins sovrum står orört, med lappar och minnessaker. "Precis som många som förlorat en älskad har jag blivit andlig. Mina två barn är närvarande", säger Sanam Gharaee.
"Jag kunde inte göra någonting rätt tillslut när vi fortfarande levde tillsammans. Jag försökte vända ut och in på mig själv och bar så mycket skuld innan jag insåg att jag var utsatt för psykiskt våld. A kunde bemöta mig med tystnad i dagar. Allt i hans liv var någon annans fel", säger Sanam Gharaee.