Boken ”Samefolket – en samisk tidningshistoria” innehåller tillbakablickar ur tidningens historia, belyser aktuella ämnen och porträtterar några av Sápmis mest välkända profiler som bidrar med sina perspektiv på framtiden.
I samband med boksläppet på Samernas bibliotek i Jokkmokk på fredag bjuds det på glögg och författarsamtal med bokens författare och redaktörer Victoria Harnesk och Åsa Lindstrand, lett av Elin-Anna Labba, Tjállegoahte författarcentrum i Sápmi.
– I arbetet med boken har vi gått igenom vartenda nummer sedan starten, berättar Åsa Lindstrand, som själv började på Samefolket 2006 och är chefredaktör sedan 2016.
Boken är uppdelad i kapitel, ett för varje decennium, där de sammanfattar vad som har stått i tidningen kopplat till tidningsurklipp. Ett antal experter skriver om områden som till exempel hur kvinnorna har skildrats i Samefolket, om jojk, språk, litteratur och juridik.
Samefolket uppkom i samband med att samerna organiserade sig för att på ett bättre sätt kunna bedriva sin rättighetskamp och sin politik, berättar hon. Redan 1904 gjordes ett försök med ”Lapparnes egen tidning”, men den lades ner året därpå då den inte gick runt ekonomiskt.
1918 drog den förste chefredaktören Torkel Tomasson igång Samefolket.
– Det var några 100 prenumeranter i många år, men den fyllde en funktion, dels samer emellan – den kunde till exempel innehålla efterlysningar av ägare till olika renmärken och annonser för någon som sydde koltar – dels för att samer skulle få veta vad som hände när det gällde lagstiftning, riksdagsdebatter och utredningar.
Hon karakteriserar dagens Samefolket som en samhälls- och kulturtidskrift för alla samer. Den kommer ut med sju nummer per år och har drygt 1000 prenumeranter, men hon räknar med att det är många fler som läser den. 25 procent av materialet måste vara på samiska för att den ska få stöd av Sametingets kulturnämnd. En del av innehållet läggs ut på nätet.
– Jag har en vision om att Samefolk ska vara en samisk motsvarighet till magasinet Filter. Nu kan vi ju aldrig nå ut så stort, men jag önskar att den ska ha den statusen i det samiska samhället och att fler svenska makthavare ska läsa Samefolket för den ger en god insikt i de samiska frågorna.
Hon hade själv gärna velat ägna mer tid åt grävande journalistik.
– Det finns hur mycket som helst som skulle behöva komma upp i ljuset, men det har vi inte resurser till.
Vad har tidningen haft för betydelse under 100 år?
– Väldigt stor betydelse tror jag. Länge var den ensam om att sprida de samiska frågorna. De samiska radiosändningarna kom igång först på 1950-talet och tv mycket senare. Än idag är Samefolket den enda fristående samiska tidningen. Vi brukar kalla den för samernas public service.
Hur har det känts att göra boken?
– Det har varit jättelärorikt och roligt, även om det så klart har varit jobbigt för vi har gett ut en tidning samtidigt. Men det har också varit lite sorgligt, för när vi har gått igenom alla nummer ser vi att det är samma frågor som kommer upp år efter år: Hur ska vi bevara språket, hur det ska gå med renskötseln och exploateringarna, vad händer med markerna, rovdjuren och så småningom vilka som får tillhöra samebyarna och inte.
– Många av de problem som staten grundlade för 100 år sedan, däribland tvångsförflyttningarna, har fått konsekvenser som politiken inte har lyckats lösa och som nu leder till att samer möts i domstol.