Bägge är läkare och tidigare verksamma i Luleå kommun. De skriver alltså kvinnohistoria och det är intressant, ett område som fortfarande kombinerar nyfikenhet med rättighet, ny vetenskap med formulerbara rättvisekrav.
Den aktuella boken handlar alltså om ett antal kvinnors liv och arbete. De föddes alla i början av 1900-talet får vi veta, arton av dem i Sverige, en i Ungern och en i Finland. I intervjuerna framträder de halvt anonymiserade, presenteras med förnamn och placeras in i olika sammanhang, lantbruk, storstad, mindre samhällen. Socialt har de olika bakgrund, men egentligen inte, övre medelklass som värst.
Deras livsberättelser är mycket olika, som individer täcker de också ett väldigt spann av slutsatser om sina liv, yrket, äktenskapet, hushållet. Några tycker att exempelvis äktenskapet var toppen, andra att det var botten, ytterligare några att det var både – och. Några har skilt sig, andra minns maken med saknad. Så är ju människor och så är hela boken, dess empiri och närläsning av de individuella ödena är närmast ändlös.
Naturligtvis finns den grundläggande ojämställdhet beskriven, den som sätter kvinnor i andra hand, genus är ju vår tids mest grundläggande orättvisa. Kvinnor kommer i andra hand, det gäller hela det samhälleliga fältet, det slår in i privatliv, pension, yrkesliv och äktenskap.
Det som komplicerar läsningen av ”Arbete för livet” är bristen på generella resonemang, frånvaron av övergripande samhällsanalys. Kanske är det en följd av intervjumetoden, ett tjugotal kvinnor är ingen stor sociologi, det är individhistoria, ibland dramatiska berättelser, andra gånger vardagliga.
Ett avslutande kapitel är dock medicinskt inriktat och belyser vårdens ojämlika tillkortakommanden, envar som arbetat inom sjukvården vet ju att den typiska hjärtinfarkten alltid är en man. Utom i verkligheten förstås, men väl i utbildning och praktik. Och alla har hört talas om SVBK, den förnedrande förkortningen för kvinnor med oklara smärttillstånd som först sent i tiden fått en vetenskaplig genomlysning.
Det är en intressant avslutning, men den mer direkta kopplingen till de tvåhundra föregående sidorna är långt ifrån självklar. Den kritiska metoden i den doktorsavhandling som föregick boken kan jag inte ta ställning till, populariseringen borde ha redigerats hårdare, förkortats kraftigt och de olika avsnitten smitts samman till ett slagkraftigt helt. Empiri är ett hav, vetenskap är att lära sig konsten att färdas på dess vatten.