I en ny bok berättar teatergeniet om självföraktet, skandalerna och Bergmans ödesdigra utbrott. Det är samtidigt en glödande kärleksförklaring till teatern.
Thorsten Flinck drar upp filten över benen i den lilla stuga där han numera "lever torparliv", det är kallt ute och dragigt. Egentligen tycker han att det är för tidigt att skriva en självbiografi vid 55 års ålder, men nu synar han ändå sitt liv, i "Thorsten Flinck – en självbiografi. Kom och skratta åt Lilleputt".
– Det började med en ekonomisk lockelse. Men ju mer arbetet har fortskridit desto mer uppslukades jag av det och av relationen Thorsten med Thorsten. Det är inte bara en behaglig upplevelse, jag är rätt trött på honom, det är en odräglig person, säger han.
Självbiografin inleds med Kent Anderssons dikt om en hånad dvärg: "Åt den munterhet som råder/ bockar dvärgen lite trött". Thorsten Flinck kan relatera till folks hånskratt och föraktet för den svage: det är föraktet han känner för sig själv. Hans osminkade utsagor har nedtecknats av rockjournalisten Håkan Lahger, som tvekade över att skriva biografin på grund av Flincks missbruk. Deras årslånga samarbete kantades också av bråk.
– Thorsten Flincks regi var sensationell under några år på 90-talet. Och jag ville att hans döttrar ska ha ett testamente för sin far, att han är hyllad och respekterad i hela Teatersverige. Det får man aldrig glömma, säger Lahger.
Flincks berättelse varvas med kollegor och vänners ord, bland andra Mikael Persbrandt, Lena Endre och Annika Jankells. Flera vittnar om en ödmjuk man och en lyhörd regissör. Samtidigt skiljer sig uppfattningarna åt rejält stundtals. Medan Flinck minns en barndom utan bekräftelse vittnar hans kusin om att mamman i själva verket var mycket
– Men det jag berättar är det jag har trott. Sanningen hamnar nog någonstans mitt emellan, säger han.
Redan som liten kille i förorten Huvudsta kände Thorsten Flinck sig hemma på teatern. Dramaten hägrade som en dröm under uppväxten. När han slutligen klev in på nationalscenen var det med stora anspråk. Det uppskattades inte alltid, nyanställda utsattes för hierarkitänk och Börje Ahlstedts "fascistoida metoder", enligt Flinck.
– Men jag står bredbent när jag pratar teater, för jag har täckning för det, säger han och ögonen blixtrar till.
Under ett tag förutspåddes han att bli den nye Ingmar Bergman. Ironiskt nog menar Flinck att det var demonregissören som på sätt och vis puttade honom över kanten. Efter "Misantropen" skällde han ut Flinck å det grövsta inför ensemblen för att han ändrat på pjäsen. Två dagar senare täcktes Thorsten Flincks händer av psoriasis artrit, han hade fått en inflammatorisk ledsjukdom.
– Doktorn sade att det i 99 procent av fallen beror på hård psykisk press. Så Bergmans skott tog uppenbarligen, säger Flinck och berättar att han fick morfin som smärtstillande men att han snabbt stegrade till självmordsdoser.
Hela livet har Thorsten Flinck varit sårbar för missbruk, tidigare har flykten bestått av mat och sex. Efter att han 1999 tog en överdos fortsatte spiralen nedåt. I åratal levde han som hemlös.
– I takt med att rollerna försvann kom ångesten upp till ytan. Jag har torgskräck och svårt för människor, jag kan inte åka buss – vilket ruinerar mig – och jag går sällan ut. Jag lever lugnt och tråkigt men jag hyllar det, jag har redan 25 punkkonserter i magen, säger han med sin karaktäristiska galghumor.
– Det är väl en av mina räddningar, att jag har det sorglösa draget mitt i allt.
Numera beskriver Thorsten Flinck sig som "hemmakatt". Men att prata om sig själv är han inte bekväm med. Utanför arbetet viker självförtroendet. Då når hyllningarna inte in.
– Jag vet inte om jag har blivit älskad för den jag är, snarare för det jag gör. Det är väldigt få som har den genuina kärleken i grunden till mig, säger han.
Hans egen kärlekshistoria med teatern fortsätter. Den är en del av hans politiska vision som socialist.
– Teatern är ett forum där vi berättar om människan, den lilla människan, den utsatta människan. (TT)