En positiv hållning till praktisk erfarenhet och studier av faktiska förhållanden märks också i hans bok Rasister är vi allihopa. Titeln syftar på skamstämpeln som drabbat Europa under den postkoloniala eran, och där vi alla på ett eller annat sätt förutsetts vara medskyldiga till rasism, kolonialism och imperialism.
Det förvånar måhända inte att en författare som tillbringat många år på fältet irriteras över det överdrivna och tillkrånglade teoretiserande, som han menar kännetecknar stora delar av dagens rasismdebatt i Sverige. Delvis hittar han anledningen till att detta sker i ett av postmodernism färgat debattklimat, där det blivit möjligt att lättvindigt stämpla meningsmotståndare som ”rasister”.
Istället för att som bland annat Gellert Tamas och Sven Lindqvist lyfta fram exempel ur ”vårt mörka förflutna”, borde vi fokusera på den goda berättelsen om vårt land. Många forskare, debattörer och politiker svartmålar vår kultur i en överdriven respekt för andra kulturer, menar Korn. I en central passage citerar han den politiske filosofen Bernard Crick, en av grundarna till Society Against Racial Discrimination, som sa att britter borde behandla invandare och etniska minoriteter som jämlikar, men inte som mer än jämlikar.
Korn, som själv har judisk bakgrund och idag är bosatt i Manchester där han är verksam som rabbin, tycker att vårt land snarare kännetecknats av frånvaron av rasism än närvaron av densamma. Att han inte är bosatt i Sverige kan säkert ha bidragit till att han kan se den svenska debatten med utifrånperspektiv. Korn tycker att det är mer konstruktivt att fokusera klasskillnader än etnicitet eller ”ras”, och jag håller i det fallet med honom. Skildringen har poänger men skulle vunnit på att inledas rappare. Det tar en bra stund innan jag som läsare hittar den röda tråden.