Under hela sitt författarskap, i artiklar och föredrag, motton och efterord kommenterar Johnson återkommande sin diktning. Han är då ofta tydligare än sina moderna uttolkare brukar vara. Så också denna gång.
Flera av Johnsons tankar kring sitt skrivande finns lättillgängligt samlade av Örjan Lindberger i Personligt politiskt estetiskt, Stockholm 1992.
I ett efterord till Romanen om Olof förklarar författaren tanken bakom de sagor som är insprängda i varje del av romanen. Den sista ”Möte med Spanjorskan” har formen av en feberdröm där allt Olof läst i sin ungdom, alla böcker från Nat Pinkerton och isländska sagor till Homeros och Shakespeare, virvlar fram i rusig dröm med Olof och hans kvinna, Olivia, i centrum. Så avslutar Johnson sin självbiografiska romansvit genom att redovisa vad han läste under de tidiga åren och vad de böckerna betydde för honom och hans skrivande.
Han skriver själv om drömmen: ”Den försöker inte endast spegla vad som i övergivenhetens och nederlagets stund rör sig i hjärnan på ensjutton-artonårs pojke men också en del av en författares andliga erfarenheter.”
Samma sak – tror jag – formulerar Christer Johansson så här: ”I stället för att den realistiska handlingen i romanen fungerar som en allegori över litteraturhistorien, så speglar i drömmen olika litterära världar den realistiska handlingen, i ett slags invertering av den tidigare allegoriska strukturen, en omkastning som fungerar som en läsanvisning genom påvisandet av dubbelperspektivet”.
Tillför detta verkligen något? Gör det Johnson aktuellare än någonsin?
I avslutningen av sin uppsats om Strändernas svall, ”Resenären vid historiens veck” skriver den andre av redaktörerna, Anders Lindström: ”När vi nu kalibrerar optiken ser vi att det är just ’berättelsens ombudsman’, budbäraren, förmedlaren, som genererar den transversal, den interaktion över tid och rum, som inte nöjer sig med att ’låta utsagorna löpa i en horisontal eller vertikal dimension’. Och det är i denna rörliga diagonal – ’där också arkivarien-arkeologen måste röra sig’ – ’Återberättaren, den sentida’, ikläds rollen av en samtida Hermes”.
Här handlar det inte om Johnson längre, utan snarare om en forskares egna poetiska ambitioner, hans meritering inom det slutna, marginaliserade fält eller guvet vad, som litteraturvetenskapen stundom tycks vilja vara.
I ”Femton år före Strändernas svall” diskuterar Birgit Munkhammar bakgrunden till antiknovellerna i novellsamlingen Natten är här. Hon nämner flera källor, men utelämnar den mest uppenbara och kanske viktigaste. Åter är det Johnson som är tydligare. I januari 1967 höll han ett föredrag vid Sveriges klassikersförbunds årsmöte. Lite i förbigående, nämner han något om de avslutande novellerna i Natten är här: ”källan till en av novellerna eller sagorna var Abbé Barthelémys bok Anacharis den yngres resa i Grekland i medlet av fjärde seklet för vår tideräkning.”
Jean-Jacques Barthélemy, fransk filosof, skrev boken 1788. Den översattes till svenska 1826, fick en vid spridning och blev ett populärt uttryck för nyklassicismen. Här finns hela den klassiska bildningen populariserad. Här finns Sparta och Aten, landskapen, namnen och orterna, liksom författarna och filosoferna i sammandrag. Här finns faktiskt också idén om Penelopes otrohet som skulle bli ett tema i Strändernas svall.
Det är ett spår som ingen forskare märkligt nog har brytt sig om att följa.
Den som intresserar sig för hur Johnson skrev, hur han själv såg på och utvecklade sin berättarkonst, rekommenderas att gå till den klara källan direkt i t.ex. ovan nämnda samling av författarens egna kommentarer.