Miira tar spårvagnen till innerstan för att börja på gymnasiet. Kulturkrocken blir brutal. Dubbelduschad, dubbelspacklad och med ”pluggporlet” levande beger sig Miira till gymnasieskolan i centrala Göteborg. Första dagen blir hon ombedd inte bara att presentera sig utan också att berätta lite om sin bakgrund. Vad gör hennes föräldrar?
Miira – vars mamma moppar trappor och pappa fastighetsskötaren just sanerat en lägenhet med ett maskätet lik – vägrar.
Inte för att romaner behöver vara realistiska i första hand men finns det verkligen lärare som inför klassen frågar ut eleverna om föräldrarnas yrken?
– Varje termin, det är därför det är med. Jag kan inte säga om det är vanligt, men jag har varit med om det själv. I boken är det ju också ett sätt att lyfta fram kontrasten, säger Eija Hetekivi Olsson.
Debutromanen ”Ingenbarnsland” utspelades i Göteborgsförorterna Gårdsten och Bergsjön på 1980-talet och var en vidräkning med hemspråksklasser och segregation. Eija Hetekivi Olsson, själv utbildad lärare efter att ha läst in gymnasiet på Komvux, började en gång formulera sig på skåpdörrar och tunnelväggar. Nu blev hon kritikerkramad, Augustnominerad och fick åtskilliga priser och stipendier. Alla förfrågningar om författarframträdanden avböjde hon.
– Men det var då, nu tackar jag inte nej lika ofta.
Dessutom besöker hon skolor. Även sönderbrända papperskorgar är ett sätt att kommunicera resonerar Eija Hetekivi som tillsammans med Jerker Andersson var redaktör för antologin ”Fuck skolan”, med texter av förortselever som i vissa fall går på skolor där i princip alla undervisas i svenska som andraspråk. Dessutom har hon skrivit sin andra roman, ”Miira”.
– Allt fick inte plats i den första boken och jag tycker den här perioden, hoppet mellan grundskolan och gymnasiet, är så himla viktig. I synnerhet om man kommer från en förort, och har en massa språkliga brister. Kanske ser man det inte när man är kvar i förorten själv, eftersom alla andra är likadana.
Är det framför allt språkbristerna som sätter krokben för Miira?
– Njae, språket blir ju format av klasstillhörigheten, säger Eija Hetekvi och betonar att det inte är flerspråkigheten som hon ser som ser ett problem utan i stället att ribban läggs för lågt i svenskaundervisningen.
– Varför har man inte samma förväntningar på barn från förorten och från innerstan? Det är en väldigt orättvis skola. Det är alldeles för många i dag som driver omkring i förorterna utan hopp. Många undrar varför de ska gå i skolan överhuvudtaget när de heter Ahmed och inte kommer att få jobb. Men det jag haft i huvudet när jag skrivit är att det ändå kan gå, att det är så himla viktigt att inte sluta gå till skolan. (TT)