”Som radiochef fick jag inte blotta min svaghet”

Efter att hon för första gången talat ut offentligt om sin anorexia fick hon veta att det inte var förenligt med chefsjobbet.

”Man kan inte vara chef på Sveriges Radio om man blottar sin svaghet offentligt som du har gjort.” Länge ekade orden inom henne som en elak speldosa, skriver Stina Oscarson.

– Det var i alla fall vad man sade, om det sedan var en omskrivning för att jag var för politiskt besvärlig vet jag inte, säger hon nu.

Ändå var det inget hon lyfte fram i samband med att hon sade upp sig 2014.

– Det var så fruktansvärt jobbigt, det satte fingret på allt det jag har jobbat för. Både politiskt och personligt har jag kämpat mot ett allt snävare normalitetsbegrepp, mot föraktet för svaghet. När jag sedan märkte att jag själv blev utsatt för det var det en väldig chock faktiskt.

Peter O Nilsson, områdeschef på Sveriges Radio, ger en annan bild av verkligheten. Man kan visst blotta svagheter offentligt som radiochef, menar han, men konstaterar också att Stina Oscarson har rätt till sin berättelse.

– Det är hennes upplevelse av vad som hände, men jag och Sveriges Radio har en annan uppfattning, säger han.

”Inte en berättelse” heter också Stina Oscarsons nya bok, ett slags motståndsskrift där hon väver samman upplevelser från de senaste tio åren och där konflikten med Sveriges Radio bara är ett anslag.

– Den blev en pusselbit. Jag tror inte att någon på SR ville mig illa. Det här är en del av en politisk systemkritik. Det kändes som att jag plötsligt hade ett antal bilder som hörde ihop, säger hon.

En av dem föreställer en arbetslös kvinna, hon själv, som tappar aptiten när hon läser på förpackningen till de ekologiska vindruvor hon just köpt. Texten handlar om att hennes inköp ger de sydafrikanska kvinnorna arbete och ”ett liv att var stolt över”. Underförstått: bara den som har ett arbete kan vara stolt över sitt liv.

En annan berättelse handlar om hur hon blir portad från gymet (”för din skull”). De andra besökarna har klagat, de blir illa berörda av hennes magra kropp. Varför bar hon åtminstone inte långärmat? Hon får inte komma tillbaka.

Men Stina Oscarson skriver också om sina samtal med den före detta insamlingschefen på Röda Korset som blev dömd för förskingring, om det begär som fick honom att göra det som han förstås visste var uppåt väggarna. Om huruvida han kan bli förlåten eller inte?

För Stina Oscarson är skrivandet ett sätt att försöka förstå tillvaron.

– Det är ingen anklagelseskrift, för mig är respekt och människovärde viktigt även i det jag skriver. Jag vill sätta in de här berättelserna i ett sammanhang. (TT)