Snabbfotad, ibland rolig, alltid infallsrik. Lite grann som liraren som alltid får med sig bollen men inte alltid gör mål. Oöverträffad i elegans och oväntade dragningar, men inte direkt tyskt effektiv.
Grundtonen i denna långa essäbok är ändå omfamnande, välkomnande. Om än något snårig i sitt vilda associerande, hoppen mellan tider och uppslag, högt och lågt, nära och fjärran. Ett otal ord om romanen alltså, hur den blir som den faktiskt blir, dess tankesprång som blir till en sinnebild av den mänskliga frihetens oändlighet. Stora klassiska svep, hela åar av Nabokov och lite destillat av strukturalism eller vanlig dekonstruktion. Charmigt oansvarig.
Intelligent beläsenhet och stor meddelsamhet. Och en ganska respektlös inställning till det teoretiska, det ska veta sin plats, stillsamt morrande i bakgrunden. Som det kan bli när en skicklig litteraturvetare möter en lika skicklig författare i en och samma kropp. På några ställen i boken samtalar också de två, exempelvis om romanen ”Mary” från i fjol. Ingenstans försöker Fioretos att skapa systemet, inte heller utvecklingsstadier tror jag, han rör sig fritt, misstror inget så öppet som 1800-talets sambandstankar.
Väldigt vackert kan det också bli, som i berättelsen om maneten. Den som kommer att torka ut om den inte flyttas från sin vattenpöl, vackert och metaforiskt. Andra gånger distanserat och komplicerat, som när Fioretis dissekerar den avskyvärde Humbert Humbert i Lolita, barnskändaren. Men mest besatt är han av figurerna på den antika vas som berättar grekisk mytologi, de får bära i stort sett vad som helst i världen.
Det blir mycket essäistiskt, men världen är aldrig långt borta, dess flyktingkris, det förlamade Europa. Någon gång gör han nog mål också, men mest dribblar han, högt upp i kedjan. Snyggt att titta på, svårt att dra slutsatser ifrån. Allt är möjligt, men det tycks inte spela så stor roll. Och eftersom essän alltid varit styrd av just detta leende regelverk är den ändå en text man läser till dess slut.