Peter Englunds bok om sina helt spontana minnesbilder är charmig, nostalgivarm, men också lättsam. Problematiseringens demon plågar honom inte alls, sextiotalets rekordår var en idyllisk tid runt gossen i Boden. Föräldrarna kärleksfulla, skolans prövningar inte särskilt tydliga, kompisar fanns, morföräldrar, släktingar och en hel värld där suddgummin luktade nytt och gott, där telefonen fortfarande stod i hallen, pjäxor var svarta och hårda och fröken genomförde morgonsamlingen bak tramporgeln. Något av en svärta runt farfars källare dock, där hängde han sig.
Barndomen låter och luktar och består oftast av säregna föremål med ikoniska konturer. Varje femtiotalist känner igen sig, det är som framför vissa loppisbord; stark känsla inför säregna prylar som legat i glömskan i femtio år och plötsligt väcker minnet.
”Jag kommer ihåg” är byggd kring just densamma fras och därefter en påhängd händelse, en sak, ett ljud, en känsla. Mest saker som sagt, men också en del specialistkunskap, som att pucken i hockeyspelet glider snabbare med potatismjöl på själva planen, eller faran med att få in en fot i ekrarna när man skjutsades på cykel. Femtiotalets mantra om femtiotalets fortskaffningsmedel nummer ett.
Ljus över ytan av en ljus tid, minnesfragment just som minnen ofta dyker upp, som små uppenbarelser. I skrift blir de några rader, ibland ett helt stycke. Kanske kan Peter Englunds nästa bok ägnas glömskans fenomen, betydligt mer svårfångade och oftast mörkt problematiserande.