Den som sörjdes var fadern som gått bort några år tidigare. Sammantaget var dikterna ett stort, humanistiskt credo över minnets och dödens tvetydighet.
Faderns liv återskapas nu i en tidsskiftande roman Det begravda berget som ser tillbaka från det ännu oskapade 2050-talet. Där forskaren Britta-Linnea beskriver minnen av vår egen tid, i romanen kallad Övergångstiden. Ett perspektiviskt begrepp om ”människointressets” avtagande, om en tid med stora, normerande sammanbrott, förluster av förhoppningar, rimliga samhällsstrategier, ett reellt omhändertagande av människan från människan själv.
I kontrast till denna tid av begynnande trolöshet står den optimistiska delen av 1900-talet, när individens egna syften fortfarande kunde färdas parallellt med stark samhällsomvandling. Kanske är det fel att kalla Erikssons skildring för roman, den är också essä, samtidscitaten som inflikas mellan varje kort kapitel i boken är pinfärska, samtidigt som de utgör tillbakablickar från framtidens 2050-tal, som försök att förstå en tid av digital masskontroll, av samtidig desintegration, av miljökatastrof, politiskt våld och överväldigande förlust av mänsklig värdighet.
Ingenstans tidigare har smärtan i vår tids vakuum beskrivits bättre, där själva konsten att vara människa börjar glömmas bort, eller helt enkelt malas sönder under trycket av extremismens olika framgångsstrategier. Och känslan av att tala ord till en tid som drabbats av omfattande dövhet, att helt enkelt ligga fel i förhållande till själva tiden. Ungefär som i den nyss avslutade Östergrenserien Gentlemen och gangsters där författaren i slutscenen får beskedet att ingen i makten längre bryr sig om inträngande kritik från intellektuella, så släpp kritiken loss.
Möjligen försöker Ulf Eriksson upphäva tidens begrepp och makt med sin roman, perspektivet skiftar mellan generationerna, Britta-Linnea ser sin fars tid, och denne fadersfigur, som någonstans är författaren, ser tillbaka på sin fars tid. Helt autentiska fotografier och utdrag ur dagböcker ger en dokumentär prägel i vissa passager, där gör Erikssons far Nisse sin klassresa, finner sin livskärlek, väljer sitt spår in i ordnad medelklass.
Det begravda berget är krävande läsning, de mest lärda delarnas utvikning (spanska författarskap) blir ibland rent förströdda, och den filosofiska förtätningen i andra avsnitt föder en längtan efter en något planare vila, som sällan infinner sig. Bokens komposition har vissa komplikationer, den rör sig mellan berättandet, poesin, essän och filosofin på ett – ibland – alltför förtätat sätt. Erikssons syntaktiska mästerskap, hans ibland barockt utsirade meningsbyggnad pendlar mellan det sublima och det distanserande.
Ändå har få romaner om vår tids stora förskingring berört mig så starkt som denna.