Tjädrarna drar sig tillbaka allteftersom spelplatserna ödeläggs. Den blir till minne, och gissa av vad.
Bergström skriver lika bra som han tecknar och hans konst har både precisionen och stämningen. Visste ni att tjäderns näbb förändras med stigande ålder, från en ganska vek och symmetrisk form till en rent heraldiskt mäktig krok? Eller att det finns en både östlig och västlig tjäderart, förutom alla varianter i färgteckning? Med fågelskådning följer nästan automatiskt en insikt om systematik och struktur, men lika oundvikligt en visshet om den miljö- och klimatkris som nu bekräftas som ett globalt hot i varje stund.
Inom kort kommer nästan all svensk skog att utgöras av produktionsskog, gran- och tallåkrar som skövlas med jämna mellanrum, plöjs och planteras. Där kan tjädern inte leva, just som skogen börjar likna storskog ska skördarna fram och då försvinner tjädern, försvinner tjäderspelet, de flockar av strykande tjädrar som ännu på femtiotalet kunde förmörka björkarna hemma i Antnäs är nog enbart minne. Flytjäder kallades de i dialekten, i äldre källor trodde man att de kom från fjälltrakterna. Hur många minns?
Bergströms estetik, insikten i hans sätt att teckna och måla lyfter fram förlusten av den natur vi föröder. Den tunga färgskalan sjunger, den precisa linjen har pedagogisk tydlighet, den lite plana kompositionen framhäver en vacker rytm. Varför vill vi avstå allt detta?
Nyligen läste jag Gunnar Wetterbergs bok om det som borde vara tjäderns självklara domän, alltså skogen. Men i Wetterbergs bok härskade just perspektivet om skogen som produktionsfaktor, som näringsliv, timmer, massa, ved. Kanske uppskattar han också tjädern, de flesta gör ju det, men att den skulle ha en jämlik rätt till skogen – nej den tanken finns knappast för någon enda skogsägare.
För Bergström är den nog själva förutsättningen, eller kanske summan av insikter efter ett liv i gömslen under kalla vårgryningar på de norrbottniska skogarna. Det är då skogen lever som den bör, det är då hela det oavsiktliga undret inträffar; att tjädern uppför sitt osannolika spel, sin uralstrade kultur som snart nog hotas av utplåning, som all urkultur. Medan människan har att se fram mot sin möjliga undergång, framlockad av maskindyrkan, profitglädje, skogsbränder och klimatkollaps.