Victoria Strömbäck, Boden, är aktuell med boken "Priset för svenskt medborgarskap" där hon berättar om familjens men främst hennes egen strategi för att få stanna i Sverige av humanitära skäl. "Jag utvecklade en allvarlig ätstörning", säger hon.
– Varken jag eller mina föräldrar visste om att det fanns en sjukdom som heter anorexi. Jag förstod inte att jag var sjuk, säger Victoria Strömbäck.
Det är en viljestarkt ung tonåring som kliver av färjan från Sankt Petersburg i Stockholm i december 1999. Tillsammans med sin far hamnar hon på flyktingförläggningen i Carlslund för att en månad senare förflyttas till en förläggning i Flen.
– Det var ett hemskt ställe. Jag påbörjade en övertalningskampanj för att få oss förflyttade till Boden som slutligen lyckades efter många samtal med föreståndaren.
Och klockan 06.50 en februarimorgon år 2000 anländer tåget till Boden med den lilla familjen och ett nytt kapitel i Victoria Strömbäcks liv börjar.
– Jag trivdes och fick många kompisar. Det fanns flera ryssar, ukrainare och kazaker som bodde i samma område – Prästholmen. Det kändes som hemma, för jag hade haft en lycklig barndom i Ryssland. Dessutom fick jag äntligen börja i skolan, säger hon.
Men drömmen om en framtid i Sverige är skör. När det första avslaget om familjens ansökan om att få stanna kommer bestämmer sig Victoria för att det svenska systemet inte ska glömma bort familjen. Hon utvecklar målmedvetet och samtidigt helt aningslöst anorexi – en sjukdom som ska fördjupas när det andra avslaget kommer. Då har hon även utvecklat bulimi som i ett senare skede nästan leder till självmord.
– När jag började kräkas insåg jag själv att jag gått över en gräns, att jag faktiskt var sjuk, så som läkarna sagt åt mig. Som minst vägde jag 33 kilo och hotades med tvångsmatning och sjukhusvistelse. Då hade min mens försvunnit. Jag frös, tappade hår, fick finnar och mina armbågar var så torra att de sprack och blödde.
Samtidigt var hon lika målmedveten i skolan som hon var med sin ätstörning. Rädslan för att inte få stanna i den nyvunna tryggheten gjorde henne extremt inriktad på att lyckas i skolan för senare studier på universitetet.
– Jag kunde offra min hälsa för att få stanna i Sverige, men inte mina studier. Världen och livet väntande i framtiden, bara vi fick uppehållstillstånd.
Men när det andra avslaget kommer upplever hon att allt hon gjort varit förgäves. En lördagsmorgon, två dagar efter utvisningsbeslutet, tar Victoria Strömbäck två sömntabletter och kliver ut på tågrälsen vid stationen i Boden.
– Jag kan inte säga att jag verkligen ville ta livet av mig, utan ville nog mest skrämmas. Innerst inne hoppas jag att någon skulle se mig och rapportera till polisen.
I verkligheten var hon en hårsmån från att bli överkörd av ett tåg. En morgontidig man upptäckte henne och blev hennes räddande ängel. I hennes omtöcknande tillstånd hade hon troligen inte kunnat rädda sig själv från en säker död. Men berättelsen om priset för svenskt medborgarskap slutar inte där. Några dagar senare åker hon ned till Stockholm i smyg i hopp om en träff med prinsessan Victoria.
– Ett naivt och dumdristigt beslut, men på plats i början av maj 2002 ringer mina föräldrar och berättar att vi fått uppehållstillstånd. Samtidigt var jag sjuk och stämningen hemma var outhärdlig. Jag förstår att mina föräldrar var förtvivlade över mitt tillstånd, men alla lögner, skrik, tårar och tystnad hade skadat tilliten mellan oss. Jag hade även förlorat dem i kampen för uppehållstillstånd, säger hon.
Efter några år i södra Sverige återvände Victoria Strömbäck till Boden. Idag driver hon ett företag med sin man i Boden och har god kontakt med sina föräldrar.
– Men vi har aldrig pratat om de där åren när jag var sjuk. Därför har jag dedikerat min bok till mina föräldrar. Det är min historia som jag minns det. Jag ser framemot att höra vad de säger och kanske äntligen få bort elefanten i rummet.