Maken har blivit impotent medan Vanessas erotiska energi tilltagit. Samtidigt med jakten på sex brottas hon med saknaden efter den nyligen avlidna pappan och med dagliga besök hos mamman på ett Hospice. Asher ligger på sjukhus för ett artärbråck och, som om det inte räckte med dramatik, så ska dottern Glinda föda sitt första barn.
Transportsträckan för att ta till sig Erica Jongs ”Rädd att dö” är något tilltrasslad. Tillbakablickarna på en skådespelarkarriär, som nu ligger bakom Vanessa, minnen av Glindas avgiftning på hem för heroinmissbrukare och det dåliga samvetet för den egna stora drinkkonsumtionen, befäst redan från barndomen med de berömda föräldrarnas många jetsetpartyn, är flyhänt skildrat. Judiskt familjeliv beskrivs här lika yvigt och bullrande som i Woody Allens filmer. Allen har också sagt att han älskade att läsa romanen.
Det är synd att klistra etiketten väldigt amerikansk på romanen, för visst finns här avsnitt värda att begrunda, men jo, lite åt det hållet ändå. Jong kryddar för starkt och det djupt personliga i en existentiell kris blir här mest flinkt avhandlat.
Och till slut trillar polletten ner, både för läsaren och för Vanessa själv. Rädslan för åldrandet och döden hörde intimt samman med jakten på sex. Tur då att Isadora (hon med fantasierna om det anonyma, one night stand - knapplösa knullet, i den internationella bestsellern "Rädd att flyga", från 1973) dyker upp här som bästa väninna till Vanessa. Isadora är en nu en vis kvinna som försöker få väninnan att inse att sex är överreklamerat. Verklig närhet och tillit nås inte den vägen. Men även Isadora experimenterar, men då för att uppnå den ultimata orgasmen/erna, vilka hon en gång funnit när andra tagit över kontrollen och i en miljö som har likheter med den som den franska dominatrixen Catherine Robbe-Grillet verkar i.
Ibland landar Erica Jong mitt i prick med sentenser som: halva moderskapet är att hålla käft, eller: Jag behöver att Glinda lever mer än jag själv behöver leva. Och i samtalen med Asher om döden bränner det till, men då är vi på sista sidan i romanen: Jag trodde att rikedom skulle skydda mig från döden. Men efter mitt artärbråck har jag insett att jag inte är immun mot det som är andra människors öde. Min känsla av att vara speciell har försvunnit.