De innehåller framför allt essäer om litterära verk och författarskap men också nyskriven skönlitteratur.
Årets bok utgör inget undantag utan bjuder på varierad och intresseväckande läsning. En höjdpunkt är Elisabeth Hjorts brevväxling med Anders Olsson utifrån hans bok Tankar om läsning (2015). Nu när så många inte hinner läsa böcker utan ägnar sin tid åt snabbt förbiflimrande budskap på diverse elektroniska prylar, känns Hjorts och Olssons samtal om den långsamma och reflekterande läsningen av skönlitteratur välgörande.
Elisabeth Hjort är övertygad om att ”umgänget med litteratur har ett egenvärde. Att den aktiverar något som har få motsvarigheter i livet i övrigt”, detta skrivet utifrån Olssons önskan att ”se läsning som en akt av självglömska som gör oss delaktiga i andra världar”.
Båda har en stark tilltro till den mänskliga fantasins förmåga, inte bara för att skapa utan också för att förstå litteratur. Hjort menar att fantasi inte är en världsfrånvänd lyxsyssla utan en nödvändighet. ”Läsningen och konsten kräver en uppövad fantasi”, skriver hon, en sanning som jag tycker borde vara en utgångspunkt för litteraturpedagogiken allt från förskolan till universitetet.
Bör det finnas en kanon, bör vi komma överens om en samling texter som så många som möjligt helst skall ha läst innan man lämnar skolan? Paret Hjort-Olsson ger sig i kast med denna omdiskuterade fråga. Man måste nog ha en kanon, blir kontentan av deras meningsutbyte, men samtidigt utesluter uppgjorda litteraturlistor en mängd andra verk. Kanske behöver vi flera kanon, eftersom vi lever i ett mångkulturellt samhälle.
Till en kanon med feministiska förtecken borde Kristina Sandbergs romantrilogi om hemmafrun Maj höra. Litteraturprofessorn Anna Williams kallar i sin mycket läsvärda essä dessa romaner för ”en samhällshistoria med modern som nav”.
Williams konstaterar att det finns gott om litteratur med modersporträtt ur barnets perspektiv, men i Sandbergs romaner är det modern i Maj som ser sina barn och sin egen mamma. ”Moderskapet sträcker sig över allt från födslarna och barnavården till hushållet och det sociala livet.”
Berättelsen om Maj sätts in i ett litteraturhistoriskt perspektiv. Williams visar på traditionen från Moa Martinson, Ivar Lo, Kerstin Thorvall, Kerstin Ekman och Elsie Johansson.
Eva Ström bidrar i årets kalender med en välskriven essä om romanernas roman, nämligen Joyces Odysseus. Ström utreder varför Joyce inledde romanen med bifiguren den småfete Buck Mulligan. Förebilden till Buck var Joyces ungdomskamrat Gogarty, som hyllade antikens Grekland. Ström menar att Joyce i romanens inledning skickar en hälsning till Gogarty: ”här har du det klassiska Grekland, men på mitt sätt”.
Eyvind Johnson-forskaren Birgit Munkhammar skriver om Johnsons väg till Proust. Munkhammar redogör för vännerna Victor Vindes och Eyvind Johnsons gemensamma intresse för fransk litteratur. Johnson lärde sig franska och recenserade franska böcker för en svensk läsekrets. Hans recension av kritikern Pierre-Quints stora verk om Marcel Proust kunde man läsa i NSD 1926.
Fjolårets katapultpristagare Agnes Gerner och författaren Aris Fioretis bidrar med nya dikter. Karin Johannison samtalar med Sara Stridsberg om hennes författarskap. Stridsberg fick De 9:s stora pris 2015.
Allt detta och mer därtill borgar för att årets kalender är värd att uppmärksamma.