Men i dagens kommersiella kulturvärld gör många på ungefär samma sätt: Inleder i något slående som fångar, backar för att ge bakgrund och jobbar sig därefter steg för steg upp mot en dramatisk höjdpunkt, som helst ska ligga så nära slutet som bara är möjligt.
Jenny Offill, som i hemlandet USA prisats för sin Avd. för grubblerier, väljer en helt annan väg. Med hjälp av ibland språkligt gnistrande fragment lägger hon en bit här, en annan där och får hon motivet att framträda, inte steg för steg utan snarare i glimtar. Ungefär som då bitarna i ett pussel får ett hörn av himlen att formas parallellt med ett hus på marken.
Hon kommenterar och förklarar också formen i sin berättelse. Berättaren är småbarnsförälder, har bara korta stunder att skriva, betraktar små punkter av en oändlig himmel genom ett teleskop.
Ibland tänker jag att Offill måste skriva på det här sättet för att hennes grundberättelse är så välkänd. Berättaren, som tycks ha en del yttre likheter med författaren, gifter sig med sin stora kärlek, får ett barn som slukar tid och får konstnärsdrömmen - lusten att få vara ett konstnärsmonster - att skjutas på framtiden. I den stora staden New York finner hon sig plötsligt instängd i ett vardagsfängelse med skrik och kräkfläckar på kläderna. När maken är otrogen börjar det stora arbetet för att hitta tillbaka till det man tog för givet.
Så betraktad kunde handlingen lika gärna vara en amerikansk tevefilm. Men Avd. för grubblerier är inte en roman som i första hand bärs av sin yttre handling, utan snarare bristen på den. Förutom det psykologiska djupet, den språkliga glöden och författarens förmåga till koncentration är det pusslandet, som gör berättelsen lockande. Det är också då detta pågår mest intensivt som romanen blir starkast.
Ironiskt nog blir författaren, mitt i sin önska att bara låta oss glimtvis förstå vad som händer, ibland övertydlig. Kopplingar mellan filosofiska citat och exempel i handlingen läggs i direkt följd på varann. Det mystiska eller svårgripbara i berättelsen falnar också något ju fler pusselbitar i motivet som läggs på plats. Offill tycks själv ha upptäckt detta och vrider så småningom formen till något mer episkt.
Men allt det här ska betraktas som radanmärkningar till en berättelse vilken i långa stycken lyckas få läsaren att ana det storslagna i vardagen, hur ett ljus sipprar ur det som till förstone kan tyckas vara mörker, tristess och långsamt eroderande livsdrömmar.