Ja, den norske författaren Erlend Loe har lyckats med detta konsstycke. Loe skrev ett par böcker om den märklige mannen Doppler för drygt tio år sedan. Doppler (2004) och Volvo lastvagnar(2005). I den första boken flyr Doppler från sitt välordnade liv i Oslo och från det hysteriska konsumtionssamhället ut i skogen. Han får där en vän för livet, nämligen älgkalven Bongo. Den andra boken, som rosades av kritikerna, är en absurd och rolig berättelse om hur Doppler lever bland bohemer i Värmlands skogar, och blir kompis med Maj-Britt, 92-årig haschrökare som gillar reggae.
Loes tredje roman om Doppler har nyligen kommit ut med titeln ”Slutet på världen som vi känner den”, i en förträfflig översättning av Lotta Eklund. Doppler överger sin älg efter tre års kringluffande, eftersom han längtar tillbaka till sin familj. Han drar till Oslo och finner sitt hus ommålat och vad värre är, en annan man har flyttat ihop med hans fru och barn.
Doppler beslutar sig för att noggrant kolla läget och bosätter sig i en tall mitt emot sitt forna hem. När huset är tomt på dagarna tar sig Doppler in, och med svinaktiga och okonventionella metoder lyckas han misstänkliggöra sin rival. Dopplers fru Solveig kör ut den hygglige och oskyldige mannen. Så kan pappa flytta in i huset igen. Men det blir inte frid och fröjd, ty ”det var som om åren i skogen försvagat hans familjära instinkter”. Och inte bara det.
Han kände ingen lust att återgå till sitt gamla jobb på kontoret, det fanns så många ord som fick honom att må illa. Till exempel projekt, målstyrning och konferens, för att inte tala om återkoppling, evaluering, tydliggöra, implementera vision och strategi. Och hur många är vi inte som delar Dopplers avsky för sådana ord!
Doppler försöker göra nytta genom att serva familjen med matlagning och städning men fann, som så många husmödrar smärtsamt upplevt, att värdet av hushållsarbetet är svårt att mäta i pengar.
Ledig tid tillbringar han framför teven och ser en massa amerikanska snyftprogram, och han som varit vapenvägrare börjar nu tycka om de många krigsserierna. Teven får honom att börja gilla väpnade konflikter och gör honom till en sämre människa. Loes satir över teveprogrammen är både rolig och blodig.
När han också lånar Solveigs dator och ger sig ut på internet, finner Doppler ”tecken på den yttersta tiden överallt”. Deprimerande fakta om utplånandet av växter, djur och människor kontrasterar mot idiotiska bloggar med selfies på när man säger godnatt eller äter god mat.
Men Solveig orkar till slut inte med den asociale och lögnaktige Doppler och slänger ut honom. Efter många strapatser återförenas Doppler med Bongo och rider på honom genom Sverige ned till Öresund. Han ror över till Danmark med Bongo simmande bredvid och ett fantastiskt liv väntar i Köpenhamn. Doppler råkar vara försedd med ett imponerande könsorgan, och han som vill pröva på kroppsarbete, får jobb som ”knullkung” och porrfilmstjärna och tjänar massor med pengar.
Loes bok är en halsbrytande skröna, absurd och bitvis helt osannolik. Ibland finner jag hans humor påfrestande vulgär, ibland lockar den till gapskratt. Samhällskritiken är ofta på kornet. Doppler är en sorts upprorisk Münchhausen begåvad med satirisk svärta.