Vilka bägge är litterära konstruktioner, tillkomna i efterhand, men ändå tillräckligt vackra som tanke för att väcka sympati och läslust. Rådström lockar fram det klassiska paret ur sin historiska förstening, gör det levande igen, återskapar dess sammanhang.
I begynnelsen var kriget, de utdragna massakrerna som lämnar en ung kvinna att dö sedan hennes barn och man mördats av de påtända barnsoldaterna, någonstans i en afrikansk konflikt av oklart ursprung. Men hon dör inte, hon överlever både våldtäkten och skottet trasar bara sönder hennes käke så att hon kan rädda sig undan i bushen. Nästa öde handlar om Libby, en museianställd konstvetare i New York som avlidit. Kollegan Helen följer upp, en utställning håller på att arbetas fram, men Libbys dator ber om uppmärksamhet, det finns en systerson i Afrika och steg för steg arbetar sig Helen in i det som varit Libbys liv. Det sista ödet utspelas i 1500-talets Tyskland där Wittenberg hotas av kejsar Karls trupper och den inte helt obekante konstnären Lucas Cranach försöker sig på en tvåfaldig räddningsoperation; kurfursten och dessutom konstskatterna i Wittenberg, en stor samling målningar.
Med ganska tunga färger, ett bibliskt allvar och stor gestaltande kraft lyckas Rådström smida samman allt detta till en trovärdig roman, en berättelse om konstens mest bibliska uppgift; att överleva livet, att framhärda när alla argument slagits ihjäl och humanitet inte ens framstår som en tänkbarhet.
Den avlidna Libbys dator vaknar till liv, bland mejlen finns en förbindelse med systersonen, hjälparbetaren i den afrikanska konflikten som börjat tvivla på sin uppgift, sin förmåga, sin inriktning. Helen besvarar hans mejl, som vore hon Libby, ingen annan kan ju göra det, hon lånar Libbys ord, hennes sätt att tänka, hennes vara. Och systersonen orkar framhärda, han också.
En konservator på museet i NY arbetar med två tavlor som räddats undan en brand, två målningar av Cranach. Oändligt mödosamt återför han dem till livet igen, avlägsnar århundradens smuts och sotavlagringar, får färgen att lysa och ger människorna liv. Ingenting kan göras ogjort, ingenting kan läggas till, ”jag kan inte uppfostra en tavla” säger han till Helen när hon betraktar hans arbete. Som visar en gammal kvinna som försöker locka till sig en ung man i ett omaka frieri.
Cranach besöker kejsaren, förstår att allt är som det är, lyssnar till kejsarens ord om krigets oundviklighet. En målning förenar dem, en målning av ett barn med sin mor som han tar till kejsaren som gåva.
Den afrikanska kvinna som också framhärdar gör det för det liv hon ännu inte fött fram. Så småningom gör hon det, utan tal och i det ögonblicken går romanen ihop runt hoppet och ödet och förklarar sin titel.
En mor och hennes barn, en blick genom historien, en Marialegend.