Hon har medan hon promenerat filurat över gråsuggor och filosofers texter, korvskinn och människornas tillkortakommanden. Allt i en salig blandning och serverat i en trevlig, närmast kåserande ton. Nu har det kommit ännu en, den sjätte sedan 2010: Om fällor och flockdjur. Återigen får vi följa henne på de dagliga rundorna, återigen tittar vi på Svens kor som står så stilla och glosögt och tuggar.
I de tidigare böckerna har hon flitigt citerat vad olika filosofer sagt om livet, hur det bör levas och inte och så har hon kontrat med lakoniska kommentarer om hur hon själv levt och överlevt. Det har varit fyllt av livsvisdom och humor, med ett inte föraktligt stänk av sunt förnuft som svarat väl mot de äldre lärda männens klokskaper. Hon har resonerat med läsaren och följeslagaren, hunden Mimmi, för att försöka sig på vad meningen med livet egentligen är. Och varje gång har hon visat att människan med det sunda bondförnuftet kommer lika långt i förståelsen av tillvaron som den som gjort levnadskonsten till ett värv. Jag har läst de små böckerna och skrattat högt, även åt hennes funderingar kring döden.
Men i den nya boken är det som ett stråk av trötthet lagt sig över sidorna. Texterna är kortare, citaten färre. Funderingarna kommer i repris, människorna och hunden Mimmi dör. Humorn finns kvar, men det räcker liksom inte. Det är fortfarande samma frågor hon ställer, men svaren är lite annorlunda. Tiden har vridit sig ytterligare några snäpp. ”Varför lever man?” frågar hon sig återigen. I de förra har hon svarat med vad olika filosofer skrivit, hållit med eller skrattat åt dem och sedan kommit med en snusförnuftig kommentar och hällt upp mera kaffe. Nu skriver hon: ”Jag vill säga så här i dagens läge: man lever för att man råkar vara född. Någonting man inte själv haft möjlighet att påverka. Och har man väl blivit född, så går det hela ut på att fortsätta leva, därför måste man sova och vara vaken och äta och göra sig av med slaggprodukterna och aldrig upphöra med detta år ut och år in...”
Hon berättar om hur olika vattendjur äter upp varandra på Stora Barriärrevet, om ett kloster i Japan där munkarna mediterar sig till döds, om hur hennes mamma hade en lapp i kappfickan där det stod att hon inte ville bli omhändertagen ifall hon ramlade omkull någonstans. Det är sorgligt, för det hela känns som ett avsked.