Allt fiktivt naturligtvis, mig veterligt har aldrig chefen för svenskt försvar brustit ut i gråt under en presskonferens, som han gör i denna bok.
Just därför att livets insikter om sorg och glädje och kärlek och vikten av att hålla barnet levande inom sig hinner ikapp honom och får allt att brista. Fiktivt för all del, och kanske kunde det tänkas - eller kanske inte.
Samtidigt tycks Björn Ranelid begå överlagt mord på den överlastade liknelsestil som varit hans signum och berömmelse. Istället har har närmast mekaniskt konstruerat texten i fyra- och femradingar i en slags rapportstil med högst sakliga angivelser, långt från den förväntade blomsterprosan. Egendomligt stumt, utan melodi och med alla känslor effektivt nedtryckta i militärkängorna.
Bokens utvecklingslinje handlar alltså om att bejaka barnets känslor i den vuxne mannens framgångsrika kropp. Kontrasten när detta uttryck i könlös protokollsvenska blir slående, men inte skön. Den stackars överbefälhavaren prövas som en samtida Job, men belönas varken med får eller kameler, han belönas inte alls fast han bär både hustruns sjukdom, den knarkande sonen och minnet av den förståndshandikappade systern på sina axlar. Dessutom spökar den gamle kärleksrivalen Viktor, inte bara i minnet utan även på självaste presskonferensen.
Och då gråter generalen vilket triggar de massmediala ulvarna att slita honom i sensationella småslamsor som kastas åt den lystna publiken att sluka. Varpå generalen lider alltmer. Under det obarmhärtiga drevet och under priset av sin egen framgång. Och blir varse avståndet mellan bondgårdens lyckliga barndomsängder i Skåne och den blåsiga toppen av svensk försvarsmakt, numera tämligen glest befäst.
I det längsta vill jag undvika att kalla detta för överarbetat pekoral, men inte hur länge som helst. Tillslut brister faktiskt allt, precis som på presskonferensen. Men gråta tänker jag inte göra, bara utsäga denna min bestämda mening. Om ett pekoral.