Även bland de mest inpiskade i nyvänsterns kollektiv sågs staten främst som ett medel. En metod för det som var större - människans frigörelse. Men i Lena Anderssons roman ”Sveas son” är Ragnar, född 1932, en programmerad överföring i mänsklig form av statstro.
Folkhemmets inkarnation alltså, men det märkliga med Lena Andersson folkhem är dess totala identifikation med staten, beslutad reformpolitik, med samhället som reglerad apparat. Folkhemmet, som vi yngre generationer dagligen kunde iaktta hos dessa trettiotalister, var ju minst lika mycket folkrörelser, hög idealism, stor gemenskap och kultur. Allt det som egentligen utvecklats innan, och som delvis syftade till dessa omfattande reformpaket och till denna modernism för en motståndslös framtid. Tillsammans med allt det invant gamla i gemenskaperna.
Det är också där som romanens problem ligger. Inte så mycket i att göra människor av rent idématerial och låta dem röra sig genom den svenska välfärdens stillsamma revolution. Från trångboddhet till egnahem, från underordning till välordning, från okunskap till yrkesutbildning. Så som slöjdläraren Ragnar i sitt liv. Det är, till en början, riktigt roligt när den där fyrkantigheten bryts mot de verkliga människornas rundare former, Lena Andersson har faktiskt en bister humor som hon borde utnyttja mer.
Problemet växer fram efter hand, när man förstår att idén om folkhemmet (som tillstånd) är en mekanisk idé och man tänker då: Ragnar, Ragnar olycksfödde gubbe. Ditt öde blev att inkarneras i en sentida roman som var tänkt att gestalta den svenska modellen men istället rör du dig nu ryckigt genom ett urverksuniversum mot ett desillusionerat slut.
Nej, modernismen såg inte nya människor göra debut utan minsta blick bakåt. Det gamla samhällets döttrar och söner behöll hela tiden banden, lämnade regelbundet förortslägenheten och åkte hem till byn, till slåttern, till septemberpotatisen. Folkhemmet var konstruktionen av det gamlas nya trygghet och inkapslandet av det nyas moderna otrygghet. Ivar-Lo beskriver detta lysande i inledningen till ”Författaren” när han går omkring i Stockholmsutställningen 1930 och letar efter den nya människan men bara hittar de gamla vanliga i salongerna från framtiden.
Modernismen var program, men fick framgång i kompromissen, i banden till det gamla, i de uppenbara fördelarnas välstånd, inte i utopins avskräckande kyla. Den som Ragnar bär med ufo-liknande övertygelse. Och därför aldrig lyckas övertyga om att han någonsin existerat, knappt ens som romanfigur.