Svetlana Aleksijevitjs 80-talsböcker, Kriget har inget kvinnligt ansikte, De sista vittnena: solo för barnröst och Zinkpojkar har aktualiserats genom fjolårets nobelpris och innehåller förfärande skildringar från andra världskriget och kriget i Afghanistan.
Anders Rydells nyligen utkomna Boktjuvarna beskriver nazisternas systematiska utrotande av allt judiskt, en förintelse inte bara av människor utan också av deras andliga och materiella kultur.
Katja Petrowskaja, född 1970 i Kiev, numera verksam som tyskspråkig författare i Berlin, gjorde 2014 en uppmärksammad och prisbelönad debut med den självbiografiska romanen Vielleicht Esther. Boken finns nu på svenska med titeln Esther kanske i en utmärkt översättning av Aimée Delblanc. Också Petrovskaja skriver om förintelsen.
Petrowskaja har judiskt påbrå men släktens öden under nazitiden är dunkel och hon har rest till olika orter i Östeuropa för att om möjligt utforska vad som hänt hennes förfäder.
Redan som 19-åring besökte hon Auschwitz, men hennes hjärna vägrade att registrera vad som där hade hänt hennes anförvanter. Besöket lämnade bara ett tomrum i hennes medvetande.
Hon som kanske hette Esther var Katjas gammelfarmor i Kiev, som inte orkade gå till den plats som tyskarna anvisat judarna. Hon gick stapplande fram till en grupp tyskar och frågade på jiddish vad hon skulle göra och blev omedelbart avrättad.
Detta mord skedde i samband med tyskarnas massaker i Babij Jar, en ravin i Kievs utkant. 33 771 judar störtades ned i ravinen och sköts ihjäl med maskingevär.
Den ryske poeten Jevtusjenko, som Petrovskaja refererar till, skrev en berömd dikt om Babij Jar. Här citeras några rader:
Vildgräset susar över Babij Jar, och träden
står likt stränga domare.
Allt skriar ljudlöst här.
Jag står med blottat huvud
och känner hur jag sakta grånar.
Jag själv är blott ett ljudlöst skri
över de tusenden som vilar här.
Jag är var pojke som blev skjuten här.
Petrovskaja forskar fram fakta kring Judas Stern, en bror till hennes farfar, som levde i Sovjet men vägrade att inordna sig i det sovjetiska systemet. 1932 sköt han ihjäl en tysk diplomat i Moskva. Stern avrättades och rättegången var regisserad från högsta ort, man framställde attentatet som en polsk aktion, vilket skulle underlätta för den kommande Ribbentrop-Molotovpakten och den tysk-ryska delningen av Polen.
Kapitlet om Judas Stern inleds med ett Kafka-citat: ”Denna lag känner jag inte till, sade K. Så mycket värre för er sa väktaren." En Kafka-stämning präglar också många avsnitt i Petrowskajas bok, en krypande osäkerhet för vad som kan ha hänt och vilka personer som är inblandade.
Hon letar bland fragmentariska dokument, vilket kan symboliseras av de söndersågade gravstenarna i den polska staden Kalisz. Stadens 20 000 judar förintades och gravstenarna från den judiska kyrkogården användes som gatstenar och lades med de hebreiska bokstäverna nedåt. Men vid senare gatuarbeten kunde det hända att somliga stenar hamnade med bokstäverna uppåt, och att man här och där på gatorna kan se rester av inskriptionerna.
Till slut har Petrovskajas efterforskning ändå givit stoff och mening till denna läsvärda bok. Läsvärd för att den utan sentimentlitet berättar om en fruktansvärd tid som flytt, läsvärd för sitt konstfärdiga personliga språk. Allt talar för att vi fått en ny, betydande tyskspråkig författare.