Men enligt de båda poeterna handlar inte poesi om förståelse.
Det hela började för ganska exakt fyra år sedan på ett seminarium arrangerat av Rumänska kulturinstitutet i Stockholm. Athena Farrokhzad och Svetlana Carstean hade fått till uppgift att översätta varandras texter, från svenska till rumänska och tvärtom.
De har ett gemensamt språk i franskan. Men Athena Farrokhzad talar inte rumänska och Svetlana Carstean behärskar inte svenska. För en utomstående kan det framstå som hopplösa förutsättningar.
– Det är att famla i blindo, men det ökar din perceptionsförmåga, säger Svetlana Carstean.
Athena Farrokhzad nickar ivrigt. Deras relationella samspel påminner om det som kan uppstå i ett förtroligt syskonförhållande Ofta kommunicerar de enbart med blickar, som två jazzmusiker.
– Först av allt så bad jag Svetlana läsa sina dikter för mig på rumänska så att jag fick höra ljudet av hennes språk och poesi. Sedan fick hon förklara allting. Varje referens. Varje struktur. Varje ord. Det startade en diskussion som fick oss att inse att flera av våra återkommande teman är gemensamma. Som arv, föräldrar och revolution, säger Athena Farrokhzad.
Processen var så givande att de snart bestämde sig för att fördjupa samarbetet. Först tolkade de varandras diktsamlingar. Carstean tog sig an ”Vitsvit” och Farrokhzad översatte ”Skruvstädsblomman” till svenska. Därefter påbörjade de ett gemensamt skrivande som nu resulterat i den kritikerrosade ”Trado”, en diktsamling som består av tre sviter där deras röster flätas samman på ett raffinerat vis.
Den arbetsmetod som de utformade har varit oändligt tidskrävande. Svetlana Carstean påpekar också att den är helt väsensskild från traditionell översättning, något de båda ägnat sig åt.
– Översättaren har sina genvägar...
Athena Farrokhzad reagerar ögonblickligen på ordvalet och avslutar meningen med lyhörd elegans.
– ...vi använde oss av senvägar. Den främsta fördelen med den här metoden är att den skapar nya texter. Det är som vi skriver i boken: översättningen föder ett nytt original som föder en ny översättning. Till slut upplöses alla gränser mellan översättning och original, säger Athena Farrokhzad.
– Processen fungerar också som en spegel. Du upptäcker hela tiden saker om dig själv, säger Svetlana Carstean och framhåller att arbetet stundtals har varit väldigt avslöjande.
Trado är ett latinskt ord. Det fick de båda poeterna att tveka något till en början. Att ge ut en diktsamling med en titel på latin innebär trots allt att du riskerar att framstå som galopperande pretentiös. Men till slut lät de sig ändå övertygas eftersom ordets betydelse överensstämde så väl med deras arbete.
– Trado är ett ord som refererar både till förräderi och översättning. Det förenar vårt förhållande till översättning, skrivande, systerskap och arv. Till slut kom vi att betrakta trado som namnet på vårt gemensamma språk, säger Athena Farrokhzad
– Det är språket som har uppstått i det ingenmansland som finns mellan våra språk, säger Svetlana Carstean.
– Det är ett ingenmansspråk, fyller Athena Farrokhzad i.
Just förräderi är ett begrepp som duon återkommer till. I ”Trado” konstaterar de att skrivande börjar med begäret att förråda. De menar att den som översätter en text måste bedra originalet.
I en samtid där kulturella skillnader och språkbarriärer blivit laddade debattämnen är ”Trado” ett vackert exempel på att avståndet mellan människor är mindre än vi föreställer oss. Boken visar att vi inte nödvändigtvis måste förstå varandra rent förnuftsmässigt för att kommunicera.
– Även om jag lyssnar på en dikt på bengali, som jag inte kan, så ger det mig någonting. Poesi handlar inte om förståelse. Det handlar om att upptäcka sig själv, eller något annat, i skärningspunkten mellan känsla och förståelse, säger Athena Farrokhzad. (TT)