Ändå lyckades författaren Ellen Rydelius göra just detta. Som varande en av sin tids mest omtalade och uppskattade guideboksförfattare (hon levde 1885-1957). Dessutom föreläsare, översättare, journalist. Som nu får sin renässans med boken ”Vi romantiska resenärer” av Carina Burman, en nutida tvillingsjäl.
Burman skriver oavbrutet bra, lagom personligt när så krävs, empiriskt och lagom akademiskt noggrant i andra stunder. Om det som berättas kräver en essä så blir texten essäistisk, om det räcker med saklig redovisning får man saklig redovisning. Hon gör sitt objekt rättvisa just genom att närma sig det som ett subjekt.
Burman är rena dygdemönstret för den akademiskt skolade författaren. Den helt sedvanliga biografiska redovisningen med Rydelius uppväxt och bakgrund har sina dramatiska poänger exakt inprickade (faderns självmord, skilsmässan), samtidigt som den bygger upp fonden till hela hennes senare uppdrag som författare.
Men så är kanske Rydelius också ett slags dygdemönster för Burman, hennes framåtanda, hennes glädje (medfödd tycks det) och hennes aldrig vikande nyfikenhet. Och så fliten: mellan 1927 och 1955 kom hela tio upplagor, ständigt uppdaterade, ut av ”Rom på 8 dagar”. Dessutom ett otal andra guidböcker, otaliga föreläsningsturnéer, översättningar av klassiker och nobelpristagare. Att lyfta henne är en slags feministisk grundplikt.
Det gamla ordet ”kallelse” karaktäriserar Rydelius insats. Inte stillsamt medelklassliv, inte särskilt mycket tid för barnuppfostran (Ria Wägner var enda barnet), inget särskilt lyckat äktenskap och ingen hand med pengar, emellanåt en riktig slarver. Bara detta ständiga skrivande och resande.
Hon var originell eftersom hon förstod detaljen, beskrev stadens ljud (larmet från piazzan) eller den utsökta kvartersrestaurangen, utan meny men med två systrar i köket och en köksmästare som berättade om maten istället. Hon skrev mycket om mat, men docerade sparsamt om historia. Upplevelsen stod i centrum, stadens själ, inte redovisningsplikten. Fick enbart positiv kritik verkar det, älskades av läsarna.
Texten ger stort utrymmer åt Mussolinis genomgripande förändring av Rom, med paradgator och monument, men också genom stora antika friläggningar. Om Burmans bok har en svaghet ligger den i den ganska hastiga redovisningen av Rydielius kontra fascismen. Eller var det Rydelius själv som var hastig på den punkten? Någon medlöpare var hon absolut inte. Bäst trivs Burman alldeles nära Rydelius, där drivs texten av en frändskap som förenar romantiska resenärer och Romälskare, nu och i alla tider.