Det som finns kvar efter Särkilax kyrka är en samling skulpturer kopplade till bibliska motiv. De återfanns längs älvfåran en tid efter katastrofen, i dag förvaras de i Övertorneå kyrka. Skulpturerna relaterar till katolsk helgondyrkan, för sin tid är de inte unika, det som gör dem intressanta är att de en gång var inventarier, utsmyckning och kultföremål i en träkyrka i Övertorneå vid den tid när Sverige var katolskt. I detta finns en stark historisk sprängkraft. Särkilax kyrka bär på dolda budskap om traktens medeltid.
I grova drag består Petter Anttis bok av följande teman; tillkomsten av Särkilax kyrka och församling, kyrka och samhällsliv i Övertorneåbygden århundradena före 1617, älven som bygdens pulsåder och livsnerv och vårflödena som hotet mot bygden.
Anttis djupa lokalhistoriska intresse är hans drivkraft, samtidigt hotar det ibland att bli hans akilleshäl. Ambitionen att vrida ur allt ur det knapphändiga källmaterialet leder till övertolkningar. Författaren är medveten om e silentio-begreppet inom källkritiken, att inte dra slutsatser om företeelser som källan inte säger någonting om, men lockas ändå att göra detta. På två områden är övertrampen tydliga, påståendena om regional handel i Tornedalen under tidig medeltid genom lokala eliter och resonemangen om omfattningen av den kyrkliga verksamheten i Särkilax under 1500-talet (t.ex. sid. 47 och 104). På sidan 104 är påståendena visserligen tryfferade med uttrycken ”rimligt”, ”bör”, ”antagligen”, slutsatserna är likafullt obestyrkta. Exemplen kan göras fler.
Källkritiken är helt bärande i historikerns vetenskapliga metodutrustning. Mot den ska inte syndas. Reflektioner kring historiska förlopp som inte är styrkta av källor kan göras genom analogier. Med hänvisning till likartade (analoga) förhållanden kan man spekulativt dra slutsatser om utvecklingen i det egna undersökningsfallet. Detta gör Antti förtjänstfullt i flera fall.
Tillkomsten av en kyrka under sent 1400-tal och ansatsen till församlingsbildning i det inre av Tornedalen är så uppseendeväckande ur ett samhälleligt utvecklingsperspektiv att det motiverar spekulativa, inte helt källstyrkta, resonemang i sökandet efter förklaringar till hela förloppet. Kyrkor vid kustens befolkningscentra i de övrenorrländska älvdalarna hörde till samhällsbilden vid ingången till 1500-talet, kyrkan i Särkilax däremot var den enda så långt in i landet till början av 1600-talet.
Förklaringen är i första hand att bondebygden i dåtiden sträckte sig långt in i landet i Torne älvdal, drygt 20 mil, det var längre än i de övriga övrenorrländska älvdalarna. Där gick lappmarksgränsen närmare kusten. Ytterligare en faktor var att Torneälven var farbar med båt längre upp än övriga älvar. Älvarna var bästa transport- och förbindelselederna mellan kust och inland långt in på 1800-talet.
Den främste organisatören bakom tillkomsten av Särkilax kyrka torde ha varit ärkebiskopen Jacob Ulfsson. Visserligen saknas avgörande källstöd, men analoga resonemang är i detta fall oomkullrunkeliga. Jacob Ulfsson var den store samhällsbyggaren i övre Norrland årtiondena runt 1500. Kyrkan var maktbasen för både struktur och ideologi, inkomsterna kom från själva förläningen. Biskoparna tillhörde en smal maktelit i det dåtida Europa, Ulfsson var medveten om denna tradition. Han hade redskapen och han nyttjade dem flitigt.
Före vårflodskatastrofen 1617 blev Övertorneå 1606 åter eget pastorat. Ur den församlingen utvecklades efterhand socknen och till den knöts fler och fler värdsliga uppgifter. Det är högst oklart om det under Särkilaxtiden hade funnits en självständig församling annat än tillfälligt under kortare perioder. Efter 1606 är Övertorneå en inlandsförsamling bland andra, eftersom från tidigt 1600-tal bedrev kyrka och stat en mer aktiv samhällsuppbyggnad än tidigare.
Nya församlingar och socknar tillkom i det fortfarande glesbefolkade inlandet.
De källkritiska anmärkningarna till trots, Petter Antti har skrivit en intressant översikt om Övertorneåbygden för den tid kyrkan i Särkilax existerade. Armod, missväxter, översvämningar, älvens roll i bygdens långsiktiga liv, omvärldsinfluenser och kyrkan som samhällsorganisatör, kort sagt, Övertorneåbygden ur ett fågelperspektiv under cirka två århundraden, 1450–1650.