Det har hon också, nästan hela tiden, utom när hon blir lite för givmild med effekterna. En effektiv och snärtig stil med hög språkkänsla och åtskilliga finurligheter med dialektismer och kluriga sammanskrivningar.
Romanen heter ”Jag for ner till bror” och lyckas blåsa liv i en genre som nog var stendöd konstruktion från början, nämligen country noir. Helt enkelt genom att gå bakom kulisserna till den glesbygd där det hela sker och visa att den på något sätt befolkas av för det mesta levande människor, och ännu fler intressanta döda.
Byn heter Smalånger och har sitt tungomål därefter. Maria är redan död, det är viktigt, men berättaren Jana lever och återvänder, tvillingbrodern är redan på plats med sin alkoholism, liksom den smått demoniske Johan, konstnären med kluven läpp och kluvet sinne. Det låter svartare än country noir men innan det tar slut blir det uppbyggligt på ett nästan terapeutiskt sätt.
Saker och ting går ju att reda ut, även om de omfattar hemskheter som en incestuös fader, en hymlande religiös moder och alldeles för många passioner mellan människor i en alldeles för liten by. Kär bör man bli i grannbyn som bekant, men den visdomen slog visst aldrig rot i Smalånger.
I historien ruvar både undergången i fattiga småbruk och flykten till staden, i samtiden ruvar äldreomsorgen med sina minnen och sina arbetstillfällen. Och så allt som måste klaras ut innan livet normaliserar sig i lagomhet och vardag. Hur dräptes den vidriga fadern och varför låg Maria död där ute på täkten? Vad finns på Johns bemålade dukar och vem låg egentligen med vem alltmedan byn glesnade till?
Genom att blåsa liv i stereotyper ur det väldiga förrådet av icke-urban litteratur i Sverige lyckas Karin Smirnoff (var det inte Strindbergs dotter?) göra en roman som är rolig, hemsk och djupt medkännande. Några gånger, som när berättelsen kulminerar med en vildmarksromantisk skogsscen kantrar det hela, rödpennan har inte gjort tjänst. Icke heller i porträttet av det värsta monstret, fadern, som enbart får liv än en ohygglig skugga på fusväggen.
Finalen blir oväntat konstruktiv och som vanligt med trevliga slut så tvivlar man lite. Kan verkligen framtiden arta sig sådär mysgosigt för den marterade byn Smalånger?