Det finns också mångkampare som tävlar i alla möjliga grenar. Till den senare kategorin hör Carl Göran Ekerwald.
Studerar man listan på hans drygt 50 utgivna skrifter, finner man novellsamlingar, romaner för både vuxna och ungdomar och en mängd essäer och biografier. Han har skrivit böcker om författare som Horatius, Shakespeare och Goethe, om filosofer som Nietzsche och Russell. Han är en verklig lärdomsgigant.
Och den som i likhet med mig har hört honom föreläsa vet att han har en unik förmåga att väcka intresse för sitt ämne. Han kan tala om böcker så att man får en obetvinglig lust att genast läsa dem.
Nu i 90-årsåldern prövar han en ny genre: rimmade dikter. 2013 lyrikdebuterade han med boken Sigridiana, som skildrar hans förälskelse i författaren Sigrid Kahle.
I år ger Ekerwald ut en samling dikter om sin hustru Anna, som han lärde känna redan under gymnasietiden i Östersund. ”Vi höll ihop i sextinie år”. Anna får smeknamnet Gröna bläcket, och så heter också boken.
Ekerwald struntar blankt i allt vad verslära heter och beskriver med hjälp av en sorts naivistisk dikt med haltande rytm och halsbrytande rim deras liv tillsammans. Diktformen kan påminna om gamla verskrönikor:
Glädjen åt att vara tillsammans hade sådan makt
att prat inte längre behövdes. Vi satt mestadels tysta.
Hon undervisade i engelska och tyska
och även franska på realskolan i Svenstavik.
Hon översatte från nygrekiska Ritsos lyrik.
Ett halvår på Sätergläntan lärde henne väva
Och för henne att väva var som att sväva…
Tonen är glad och munter, livet är härligt med spännande resor, roliga arbetsprojekt, och fantastiska strövtåg i litteraturen och filosofin. Man älskar, dricker och jobbar, och sentimentalitet finns inte på kartan.
En lång dikt handlar om gymnasieåren, om hur de lär känna varandra allt närmare och om hur den livslånga kärleken tar sin början. De berättar om sin uppväxt för varandra, Anna om sitt liv i Chicago och Carl Göran om sin hemmiljö i Offerdal. Läsaren får bekanta sig med den jämtländska landsbygden på 30-talet:
Nischpersdrängen
tar ut svängen
med dyngslädan.
Lägdan ska gödas
så Nischpersa får mång hölass.
Livet är förstås inte härligt i all evighet, tiden hinner ikapp alla. Dikterna väjer inte heller för sjukdom och död. Anna gick bort vid 85 års ålder, och det sista hon gjorde var en kärlekshandling:
Hon tog mitt huvud mellan sina händer och drog mig intill sig.
Där är jag kvar.