I år skulle författaren, debattören och agitatorn Sara Lidman fyllt 100 år. Det firas, enligt Sara Lidmansällskapet, över hela landet med föreläsningar, teaterföreställningar, bokcirklar, samtal och med en kurs på Umeå universitet, om Saras författarskap.
Det publiceras även en bok, "Levtrådar" där läsaren får en inblick i ett myller av händelser inte minst i Saras privatliv som hon inte gärna pratade om.
I denna livsväv berättar hon om hur det var att vara på plats, ingripa och ta till orda för utsatta och åsidosatta. Hur hon samtidigt som hon var rasande stundtals kände uppgivenhet och livströtthet. Men Sara är även ofta rolig, drastisk, slagfärdig och tröstar i sorgen via sina texter vilket framkommer i boken.
Harald Larsen berättar att hon gav upp tanken på att skriva en opera när hennes livskamrat Leif Sjöberg plötsligt avled.
– Vi hade båda upplevt förlusten av den närmaste. Ett brev från henne återgav mig kraften. Hon pekade ut färdvägen: ”Lev och skriv och var som du måste!”
Åren 1974-1997 var Harald Larsen kulturchef i Skellefteå och 1975 mötte han Sara för första gången. Hon hade precis flyttat hem till Missenträsk med planer på att skriva ”Boken” som blev "Jernbanesviten". Övre Norrlands historia samt Saras egen släkt inspirerade till de sju romanerna.
Sara Lidman hyllades och prisbelönades när böckerna kom ut 1977-1985. Recensenterna skrev bland annat ”lämnar all annan svensk prosa långt bakom sig” och ”världslitteraturens vingpenna”.
– I boken "Levtrådar" vill jag visa på Saras mångsidighet inte enbart som författare, talare och debattör utan också som miljökämpe, apartheidmotståndare, väckarklocka för arbets- och strejkrätt, Missenträskbo, dotter, syster, moster medmänniska, teaterelev, student, Hermodselev, sanatoriepatient och språkförnyare, säger Harald Larsen.
Inspirerad av boken "Vänligen August Strindberg Ett år – ett liv i brev av Björn Meidal & Carl Olof Johansson", "Stilens munterhet", Sara Lidmans författardagböcker från Missenträsk 1975-1985 av Annelie Bränström Öhman och biografin "Sara – i liv och text" av Birgitta Holm, föddes tanken på "Levtrådar" – Ett (och hundra) år med Sara Lidman.
Via Saras syskonbarn Ulla och Erik Danielsson fick Harald Larsen tillstånd att läsa Saras dagböcker och brev. Tidigare opublicerat material i Sara Lidmans arkiv vid Umeå universitetsbibliotek. Fyra år efter starten med att finkamma arkivet i samarbete med arkivarie Göran Larsson lades sista pusselbiten till Levtrådar 2022.
– Sara trodde på hjälpare. Vi kände att Sara själv hade den gåvan. Den 22 juli 1991 skriver hon till Torgny Lindgren: "Tror du på hjälpare? Det gör jag. Särskilt bland de döda finns det folk som velat göra saker men inte fått tillfälle i den ”vanliga” existensen. Då ger de kraft på osynliga vägar åt oss som håller på.”
Redan som 18-åring började Sara Lidman skriva dagböcker. ”Jag vill studera människor. Skriva om dem, hata, älska, förstå, upphöja enkelheten, snällheten, nedgöra pondusen och själviskheten – ja, jag vill skriva. Allvarliga saker. Jag vill predika.”
Boken "Levtrådar" bygger på dagböckerna, anteckningar i planeringskalendrar, brev till familj, vänner, studiekamrater, författarkollegor, läsare, översättare, förlag, institutioner, myndigheter. Dessutom tidningsartiklar, debattinlägg, utkast, skisser och förarbeten till romaner.
Hur var det att ta del av Saras opublicerade texter?
– Omtumlande. Ibland sorgligt och uppslitande men även intressant och roligt. Jag både grät och skrattade i arkivet.
Harald Larsen beskriver "Levtrådar" som en uppslagsbok att hämta råd och tankar ifrån.
– Den vänder sig till allmänt litteratur- och samhällsintresserade men kan även bidra till nya forskningsfält för samtidshistoriker, skådespelare, dramatiker, journalister, filosofer, retoriker, språkforskare, freds- och konfliktforskare och forskare inom arbetsrätt och arbetsmiljö.
Han anser inte att boken ska sträckläsas utan rekommenderar Saras tremeningsprov som hon berättade om för Marianne Lundström, Västerbottens Folkblad 1985.
”Man slår upp en bok var som helst på tre ställen och läser den mening som kommer för ögonen. Om ingen av dem förvånar det minsta behöver man inte den texten. Om två av de tre meningarna får en att le eller våndas kan man ströva vidare.”En bra bok är inte en läxa utan ett strövområde.”
Fotnot: "Levtrådar" publiceras hösten 2023.