Dessutom publicerar Luleå kommuns arkiv en frikostig fotobok om ett Luleå under andra världskriget.
Lokal och regional historia, den överblick som årsboken Norrbotten presenterar om Norrbottnisk konst är mer än välkommen, antologiformen ger utrymme åt både de höga perspektiven och de mer subjektiva reflektionerna. Till de första hör Bertil Sundstedts eleganta och koncentrerade historiekavalkad om bildkonsten, en relativt kort berättelse med en början i Olaus Magnus 1500-talet eller varför inte i Alberturs Pictors valvmålningar i Gammelstads kyrka, den tidigaste offentliga konsten i landskapet. Och med ett slut bland namn som Karin Mamma Andersson, en av de mer lysande företeelserna från den nordliga horisonten.
Konst och konstnärer behöver (kanske mer än författare och böcker) skriftliga sammanställningar, konsten är ofta regional eller lokal till sin räckvidd, uniciteten och den ringa spridningen, liksom de ofta kortvariga exponeringarna (utställningar) gör att konstens offentliga minne blir kort.
Så mycker mer glädjer man sig åt bildmaterialet och fakticiteten i den här årsboken, bland profiler som den majestätiske John Thorgren, Britta Marakatt-Labba och hennes episka berättelser. Och många fler. Man stiger upp på Kirunas intensiva konstscen och dess eviga diskussion om ett konstmuseum, eller ut i den offentliga konstens ständiga försök att erövra vår blick.
Helt utmärkta uppsatser om Hjalmar Lundbohm (Curt Persson) och hans sekelskiftesförmåga att skapa samhälle utifrån en enda person eller Börje Ekströms personliga och roande redogörelse för konsten på Norrbottens museum, en färd genom konststölder, heta debatter och en erövrad kärlek till en landsända och dess uttryck. Kjell Öberg skriver om Erling Johanssons porträttkonst, ”värmebilder av själen” och Bernt Viklund ser tillbaka på konstlinjen vid Sunderby folkhögskola. För att nu plocka enstaka bland alla bidragen.
Bilderna från andra världskriget som presenteras av Luleå kommunarkiv är en helt saklig redogörelse för beredskapstid och krigstid. En bildvärld som ibland kräver viss tolkning, gengasens otymplighet får förklaringar med pedagogiska skisser och allt. Centrum i världskrigets dramatik är sprängningen av Norrskensflamman 1940, fem personer döda i mordbranden, fem räddade. Polischefen Hallbergs dödsbo fick 600 kronor i begravningshjälp 1941 eftersom den dömde fortfarande hade sin anställning i stadens tjänst. Sakligt som sagt, torrt och kanske därigenom så effektivt i texterna av Thomas E-son Åkerlund. Idag hade dåden kallats för terrorism eftersom kontexten förändrats, förövarna var en sunkig samling från media, polis och militärväsende.