Författaryrket kräver en särskild känslighet som, föreställer jag mig, inte alltid är en resurs i affärsvärlden där det krävs hårda nypor och vassa armbågar. Likväl är förmodligen kreativiteten gemensam, dessutom kan den enskilda människan förstås vara något helt annat än klichébilden av sitt yrkes utövare.
Jonas Bonnier är oavsett vilket en ovanlig fågel i svensk litteratur som före detta vd för Bonnier AB, styrelseordförande för Dagens Industri och författare till sju romaner. Redan i den förra ”Eva Lauri och jag ” syntes att han inte räds mondäna miljöer, något han också fick kritik för. I den nya ”Fäder”, är detta drag nedtonat, men liksom i den föregående romanen finns temat om frånvarande fäder. I botten ligger den gamla myten om Oidipus som spåddes döda sin far och äkta sin mor. Jonas Bonnier har dock tvistat och översatt den till vår tid.
Tom Wiesel är rockstjärnan som brutit med sin far Kurt Wiesel. Under uppväxten prioriterade fadern sitt arbete och ledde, som Tom ser det, familjen mot splittring och moderns död. Brytningen sker efter en spelning då Tom kommer hem senare än avtalat till gården Björknäs och upptäcker att fadern som straff låst ytterdörren. Då Tom försöker klättra uppför ett stuprör ramlar han ned och tvingas sen operera bort en testikel. Har detta gjort honom steril? Frågan gör honom besatt vid tanken på att befrukta en kvinna.
Som rockstjärna är han ständigt omgiven av beundrande unga damer men, av någon anledning som jag inte helt förstår, blir han fullkomligt fixerad vid den unga Evelina som han tillbringar en natt tillsammans med. Hon ska också komma att få en central betydelse i både symboliken och den handling som jag inte tänker orda så mycket mera om.
Vid en ytlig betraktelse är Tom och Kurt varandras motsatser. Tom vill inget hellre än att bli far. Hans pappa tycks med sin frånvaro gestalta en motsatt ambition. Men inget är riktigt så enkelt som det verkar. Båda lever kringflackande liv och är, trots att de ständigt är omgivna av människor, mycket ensamma. Kurt som egentligen är fylld av saknad- och kärlek till sin son tvingas, då hans ena hand inte längre lyder och han får diagnosen ALS, bryta sin schemalagda tillvaro. På liknande sätt bryter Tom mer frivilligt kedjan av måsten och inbokade spelningar genom att stänga in sig på ett hotellrum med Evelina, för att försöka göra henne med barn.
Under ytan ligger Oidipusmyten som en mörk skugga och ger nerv och bidrar med djup. Kampen mot ödet, lusten att bejaka sin egen fria vilja, vibrerar. Ibland, särskilt mot slutet, får Jonas Bonnier använda skohornet för att få myten på plats och det knakar i berättelsens fogar. Men det finns i hans sätt att skriva ett särskilt tonfall som blir dröjande, tillsammans med det mytiska skiktet, gör det berättelsen ödesmättad. Alltsamman ger en effektfullhet även åt scener som annars skulle verkat för välbekanta. Porträtten av Tom och Kurt är måhända inte bländande men Jonas Bonnier skriver precist, med en konstaterande hållning även inför det som är dramatiskt. Underdriften förhöjer, lugnet understryker tragedin.
Det mest intressanta är gestaltningen av hur den eviga kampen mot förutsägelser och omständigheter, som förr kallades profetior och ett av gudarna givet öde, alltjämt fortgår men under nya namn. Våra rutiner, prylar och livspussel skymmer sikten inför att något magiskt finns där bakom.