Men det som vägde mest var nog hur omslagsbilden – en gatubild med cykelrikshor, gatuförsäljare och gående – hur fotot bryter mot propagandateckningarna på pärmarnas insidor. Med känslan av tyngd följde en känsla av långsamhet, en uppmaning från alla tygbeskodda människor på framsidan att läsa med eftertanke.
Cecilia Lindqvist är en av Sveriges främsta kännare av Kina. Men 1961, när hon som 28-årig student anlände till Peking för att studera kinesiska, visste hon knappt någonting. Och hon lyckas förmedla denna ”okunskap”. Med nästan gapande mun går hon runt och upptäcker. Exempelvis är hon nästan ensam medan hon vandrar genom salarna i Förbjudna Staden. Hon beskådar förfallet, kejsardömet föll ju redan 1912, men även den kvarvarande prakten. Hon förfäras över stanken i gränderna runt det kejserliga palatset. Peking hade inget avloppssystem, varje dag kom ”honungsburken” för att samla upp nattens avfall. Hon skriver att hon aldrig kommer att glömma gubbarnas rop genom gränderna när de anmälde sin ankomst och sedan slamret av portar när folk kom rusande med sina träpottor.
Texten är full av närvaro, det är så tydligt hur den unga Cecilia Lindqvist gått och iakttagit och sedan skrivit ned. I dagböcker, och i brev. Dessutom hade hon fått låna en kamera av en vän i Sverige inför sin långa bortavaro. Hon ber idag om ursäkt för att hon inte vågade ta fler bilder, inte vågade gå närmare, men hon var ingen fotograf, kunde inte bländare och avståndsbedömning. Bilderna är därefter. Men de visar vad hon såg.
Och framför allt. Bilderna finns. Knappt någon i Kina hade kamera då. De som hade, pressfotografer och partikadrer, tog bilder av det nya, det som skulle visas upp. Gatulivet: skomakarna på trottoaren, männen som drog timmerlass med halssenorna spända som rep för att mäkta med, alla som var barfota – både barn och vuxna, de undermåliga bostäderna, det undanhölls och skulle helst inte förevigas.
Lindqvist berättar om flera incidenter när människor blev arga för att hon fotograferade ”smutsen” istället för det som revolutionen åstadkom. Men boken är ingen tragisk helvetsskildring. Tvärtom. Det Lindqvist berättar känns så äkta. För samtidigt som hon erkänner hur hon vantrivs på grund av de kalla utkylda rummen, övervakningen och den undermåliga maten, berättar hon hur hon gradvis kommer till insikt om hur oerhört illa det står till för kineserna. Hon har ju kommit mitt i den stora svälten. Fast det har hon ingen aning om. Själv äter hon i en matsal för utlänningar och får varje dag en liten gnutta kött, ändå drabbas hon av B12-brist som hon får sprutor mot en gång i veckan på Rockefeller-Sjukhuset. Men de kinesiska studenterna har bölder i ansiktet och på halsen, svullna handleder och anklar av svält. Så fort löven slår ut klättrar de upp i träden och repar löven. Alla träd står kala. All icke odlad mark är helt barskrapad.
Idag berättas det om kala träd i Nordkorea, och att människor i Syrien äter gräs. Men då, 1961, var omfattningen av svälten som följde på ”Det Stora Språnget” inte känd för omvärlden.
Det som får Lindqvist att stanna i Kina de två åren som stipendiet räcker är att hon blir antagen som elev på musikinstitutet för Qin, ett uråldrigt kinesiskt instrument. Genom lektionerna lär hon känna det kulturhistoriska Kina, och som hon skriver: inte visste jag då att detta skulle bli ett ledmotiv för resten av livet.
När det gått en tid och hon blivit mera ”van” vid hur livet levs lyckas hon krångla fram tillstånd att resa, till Kanton, Shanghai och Wuhan... Det känns som en ynnest att få följa med.
Hela boken är verkligen långsam läsning, för samtidigt med Lindqvists egna iakttagelser måste läsaren stanna och beskåda bilderna. Det är omöjligt att bara bläddra förbi. Trots fotografens oslipade teknik förmedlas hennes empati och inlevelse med människorna som fångats på filmen.