Mikael Niemi kunde inte annat än vara nöjd när rollistan till Disneys filmatisering av "Koka björn" blev offentlig och några av Sveriges främsta skådespelare fanns med. Gustaf Skarsgård som Lars Levi Leastadius, Pernilla August som godsägarinna och Jonas Karlsson i ytterligare en av rollerna. Trygve Allister Diesen regisserar.
Han gläder sig också över att den betydligt mindre kända Emil Karlsen ska spela Jussi. Han är en helsamisk skådespelare som gör samma roll som i en teaterproduktion av "Koka björn" med Beaivváš Sámi Teáther i Nordnorge.
– Det ska bli jättespännande att se honom bredvid de här stora kanonerna. Jag var på föreställningen för ett år sedan i Oslo på en teaterfestival och han var jättebra. Man fick ont i hjärtat när man såg den stackars Jussi.
Överlag är han full av förväntan.
– Jamen självklart. Det är en fantastisk grej att få visa upp våra miljöer och karaktärer för en hel värld. Det är ju en jätteproduktion och jag, liksom alla inblandade, hoppas att den kommer att bli bra.
Han inflikar också att han önskar att det inte enbart kommer att bli en blodig actionrulle, utan att också den ideologiska kampen mellan gott och ont som finns mellan raderna i historien ska få utrymme i tv-serien.
– Det var det Lars Levi Laestadius grubblade hela livet på – hur man bekämpar ondskan. Djävulen finns ju än idag, även om vi kallar det för något annat – förträngda aggressioner eller något annat freudianskt undermedvetet. Men det är samma sak. Ibland känner vi att vi inte kan kontrollera vår ondska eller aggressivitet och varifrån kommer den kraften?
Men nu är det alltså snart dags för hans nya bok, "Sten i siden"; och liksom "Koka björn" ges den ut av Piratförlaget.
– Det är faktiskt min största roman hittills, känns det som, när det gäller både satsning och i omfång.
Hur den står sig kvalitetsmässigt får andra bedöma så småningom, men aldrig tidigare har han tagit ett så omfattande grepp.
– Det blir också min tjockaste bok. Den är 500 sidor lång och då har jag ändå kapat bort åtminstone 100 sidor.
"Sten i siden" är en hundraårig släkthistoria som sträcker sig från 1920-talet fram till idag. Tornedalen är platsen för historien, men den gör också utvikningar till södra Sverige.
För Mikael Niemi känns det som en naturlig utveckling när man passerar 60 år att vilja göra något utifrån att man har skapat sig en större överblick, både över sig själv, sitt folk och över historien och utifrån de lärdomar man gjort.
– Om jag ska göra en utvikning här, så brukar jag lyssna på Sommar i P1. De som pratar om sig själva och använder jag i var och varannan mening, de tråkar ut mig. Det blir bara som en enda lång blogg. Det är mycket mer spännande med de äldre sommarpratarna som har ett längre perspektiv på tillvaron.
Till skillnad från när han själv var 25 år och det var naturligt att utgå ifrån sig själv, vill han idag ta chansen att skriva med ett vidgat perspektiv.
– Nu vill jag förstå oss. Och med oss menar jag Tornedalen; Tornedalens struktur, ideologierna, konflikten mellan regioner och politik, de politiska motsättningarna mellan kommunister och socialdemokrater och hur man har kämpat för att överleva här uppe. Det är sådant jag tycker är spännande.
Något han har reflekterat över är att välfärden nådde Tornedalen först på 1960-talet.
– Den kom med barnbidraget, med gratis högskoleutbildningar och med egnahemslån. Det var sådant som gav frukt även i Tornedalen. Man fick känna att man inte var fattig längre. Innan dess har det ju funnits en ofattbar nöd här uppe bland många tornedalingar, det har jag också sett i min släktforskning.
Något annat som har präglat Tornedalen på djupet är finskan – på gott och på ont, konstaterar han.
– Att Tornedalen var finsktalande gjorde att arbetarrörelsen nådde hit sist i hela Sverige. 1909 var det storstrejk i Sverige, men i Tornedalen hände i princip ingenting förrän 30, 40 år senare. Det var inte för att vi var dumma i huvudet, utan för att agitatorerna som pratade politik inte kunde finska. De kunde inte kommunicera med folket här uppe.
Med Lars Levi Laestadius var det annorlunda, menar han.
– Han kunde inte heller finska på 1840-talet när han kom hit, men det första han gjorde var att lära sig det och då nådde han direkt ut till folkets hjärtan där laestadianismen slog rot.
Det var inte förrän utflyttade tornedalingar återvände till Tornedalen och tog arbetarrörelsens ideologier med sig som det exempelvis bildades fackföreningar bland arbetarna i Tornedalen på bredare front, berättar han. Det var stor skillnad även jämfört med Malmfälten där gruvfacket var starkt sedan länge och på Seskarö där sågverksarbetarna hade organiserat sig.
– De enda som tidigt hade fackföreningar i Tornedalen var tjänstemän, tullare och lärare. Arbetarna var helt avtalslösa, de kunde inte förhandla, de hade inget som helst att sätta emot.
Det gjorde att vägarbetare som ville ha jobb i Pajala fick bjuda under varandra på auktioner för att få jobb, berättar han.
– Tänk vilken förnedring att stå inför arbetsgivaren och sänka din lön från en redan låg lön som du knappt kunde överleva på, till en ännu lägre lön. Det ledde till att det fanns en uppdämd vrede och känsla av maktlöshet.
I den här historiska kontexten utspelar sig bokens handling.
– Vi får följa en familj med barn och barnbarn och hur de utsätts för tidens krafter. Det är arbetarrörelsens framväxt på 1930-talet, det är religionen, den politiska splittringen och kriget på nära håll på andra sidan gränsen. Nazismen var stark här uppe.
Släkthistorien vävs ihop med Tornedalens historia i hans nya bok. Bokens karaktärer upplever vägstrejken och det finns också handelsemän, brukspatroner, laestadianer och även folk i nutid.
– Min ambition är att man ska lära sig att förstå oss tornedalingar som en bred kollektiv företeelse. Hur vi blev så här. Det som fascinerar mig är att jag inser att det fortfarande finns spår av det i dagens unga tornedalingar.
En av personerna heter Siw och har synska förmågor, kan känna på sig när folk ska dö, så även den tornedalska folktron får utrymme i handlingen.
– Hela boken inleds med att man i nutid hittar kvarlevor av en kropp i en myr inte långt från Kaunisvaara och funderar över hur de hamnat i myren. Men det är ingen kriminalroman.
"Sten i siden" släpps i slutet av september.