Man håller tand för tunga, talar i antydningar, mildrar formuleringarna. Trots att islam är en global världsmakt med en miljard trosutövare ses den ofta som en strykrädd och hunsad stackare, liksom för ömtålig för att tåla mer allvarlig kritik. Något inte minst fundamentalister kan vara tacksamma över.
Utan att vara någon egentlig, medveten islamkritiker har Michel Houellebecq genom åren återkommit till islam som vålds- och maktapparat, men han har gjort det mer en passant, i konfrontativa passager i romanerna eller i slängiga intervjuuttalanden, snarare än en som del av en uttänkt linje. Ställd inför anklagelsen att vara islamhatare har han dock hela tiden inskärpt hur lite islam upptar hans tankar. Också ett sätt att uttrycka förakt, förvisso, och kanske ett mer effektivt sådant.
Att påståendet inte riktigt är sant visar emellertid den nya romanen Underkastelse, som trovärdigt och suggestivt skildrar hur Frankrike 2022 får sin första muslimska president och omstöps i islams tecken. Genom den enslige och något kufiske högskolelektorn François’ ögon rullas hela skeendet upp, från de första krypande stegen till det faktiska genomförandet. Det är i romanen inte tal om revolution eller terror, det hela sker utan buller och bång – barbarerna i IS hade tveklöst sett president Mohammed Ben Abbes från Muslimska broderskapet som en sillmjölke. Författaren lägger i stället vikten på medlöperiet, hur människor ger upp sina fri- och rättigheter utan att egentligen knota, inte så mycket av övertygelse om att det nya är bättre som av apati och håglöshet.
François själv är en halvt misslyckad akademiker, som efter att för många år sedan ha skrivit en omtalad avhandling om Joris-Karl Huysmans nu lever ett stilla och händelsefattigt liv. Några politiska lidelser har han inte och intresset och engagemanget för det mångkulturella samhället sträcker sig till funderingar över vilken indisk mikromat (Chicken Tikka Masala, Chicken Biryani eller Chicken Rogan Josh?) han ska äta till middag framför teven. Valkampanjen, där Nationella Fronten i slutändan ställs mot Muslimska broderskapet, blir en vändpunkt. Politiken laddas med blod och nerv och inte heller François lyckas hålla sig från att svepas med.
Houellebecq intar inte en polemisk hållning utan åskådliggör det större skeendet med subtila medel. Det frustande och engagerade ligger inte för honom. Så ägnas ingen kraft åt att fördöma omänskliga sharialagar eller islams problematiska förhållande till demokrati och yttrandefrihet, men desto större åt att, underbart giftigt, beskriva hur de vänsterintellektuella och liberalerna i François’ närhet säljer ut idealen för världsliga och materiella ting. I dessa ynkryggars vurmande för yttre glans speglas makten och religionen: de saudiska prinsarna med världsbyggarkomplex, raderna av män, maktfullkomligheten, vidskepligheten och trångsyntheten, sammanblandandet av religion och politik. Det sarkastiska porträttet av patriarken och professorn Rediger – som använder den nya situationen för att svinga sig uppåt på samhällsstegen, och hänsynslöst plockar russinen ur kakan medan det får gå som det vill med samhället – skulle rentav kunna ingå i en exempelsamling över hur makt korrumperar. I honom har Houellebecq ringat in en karaktär som är nödvändig för varje politisk omvälvelse av betydelse.