Så när hon för tio år sedan började intervjua människor om mat fann hon ett gränsöverskridande ämnesområde, där samarbete och samverkan varit norm. I boken Urfödan – Om självhushållets mat hos folk i Lappland visar hon hur människor levt av och med naturen.
Det är nästan 30 år sedan Lilian Ryd började intervjua nybyggarkvinnor i Jokkmokkstrakten till det som kom att bli den prisbelönta boken Kvinnor i väglöst land. Då låg tyngdpunkten inte alls på mat, men i intervjuerna fanns en hel del användbart material som kunde användas när idén om en matbok tog form många år senare.
– Det var i ett samtal med min bror, Yngve, som vi kläckte idén. Han sade ”det borde göras en riktig bok om mat, inte en som bara har en massa recept”. Det var 2002. Sedan dess har jag under tio års tid gjort intervjuer om mat.
Intervjuerna blev till den bok hon under senaste veckan har presenterat i Jokkmokk och Vuollerim. Intresset har varit stort, bara i Jokkmokk kom närmare 70 personer. Vurmen för mat, kunskapen runt den och de historier som kan knytas till kosten, har vuxit rejält på senare år.
– Maten är något så grundläggande, något som ligger så djupt inom människan. Men mat är också politik, det handlar om allt från matmoms, till att landets lantbrukare ska överleva och om det här med närodlat och ekologiskt.
Kunskapsperspektivet är tydligt i boken, för endast med gedigna kunskaper kunde människorna klara sin försörjning och sin överlevnad. Och medan de flesta böcker enligt Lilian Ryd handlar antingen om renskötande samer eller nybyggare, antingen om nordsamiska traditioner eller lulesamiska dito, antingen om kvinnors arbete eller mäns, så hittade hon i maten något mer allmängiltigt och något som knöt samman människor ur olika grupperingar i Lappland.
– En stor del av byteshandeln människor emellan handlade om mat. Saltfisk kunde till exempel bytas mot renost. Och många bofasta hade också renar, som renskötare tog hand om.
Arkeologin berättar, säger Lilian Ryd, en del om maten och kosten. Det finns pilspetsar, brända ben, kokgropar och härdar. Men människors tankar kring mat, relationen till den, är mer förgängliga och svårare att greppa. Men eftersom metoderna för mathanteringen finns kvar kan man trots allt, menar hon, fortfarande få en del svar på frågor som rör den mentala dimensionen av maten.
– Vad bjöd man på när det kom gäster? Vad ansågs som gott? Vad sade man före man skulle äta och vad sade man när man hade ätit? Det tar jag också upp i boken.
En del av de intervjuade har hunnit lämna jordelivet, medan andra finns kvar och har levt i nästan ett sekel. Bland informanterna finns Gerda Pavval Omma, Nils-Henrik Gunnare, Anna-Maria Spik, Henna Pettersson och Anders Larsson Lussi. Men inlandet i norr är än idag en plats där självhushållningen faktiskt spelar en roll. Lilian Ryd tror att förklaringen är att någon industrialisering egentligen aldrig ägt rum, utan att trakten gick direkt från bondesamhälle till tjänstesamhälle. I de tekniker för att ta till vara på maten som fortfarande används, som att röka, torka och syra, ser hon samband som går tillbaka till den tid då människorna först befolkade området.
– Det finns en kontinuitet från stenåldern fram till dagens renskötare och nybyggare. Det människorna här gör idag har mycket gamla rötter.