Marian Keyes: "Skrämmande" att skriva uppföljare

Det var ingen självklarhet för Marian Keyes att återkomma till Rachel Walsh och Luke Costello från succéboken "En oväntad semester" som kom 1997. Hur följer man upp en berättelse som har engagerat så många utan att bryta förtrollningen kring den?

– Det var skrämmande eftersom boken och Luke och Rachel betyder en massa för en mängd människor. Ska man skriva en uppföljare måste man ta sitt lyckliga slut och förstöra det. Det var obehagligt att veta att folk kanske skulle bli arga eller obekväma på grund av det, säger Marian Keyes.

Den irländska författaren övervann trots allt sin rädsla för att göra andra besvikna. Hon ville skriva om en missbrukare som varit nykter under lång tid – och hur den personen måste jobba med sig själv varje dag för att inte trilla dit igen.

– Jag är ju själv nykter alkoholist sedan 28,5 år tillbaka och ingen skriver någonsin om oss som har varit nyktra länge. Allt jag någonsin har läst om missbruk har alltid slutat med att personen ifråga antingen slutar eller dör. Jag ville skriva om vardagligheten i det hela, om att vara nästan likadan som alla andra men skilja ut sig på det där lilla sättet som gör att du måste följa en serie rutiner varje dag för att vara säker.

Tillbaka på rehab

Vad passade väl bättre än att återintroducera partyprinsessan Rachel som hamnat på välbehövligt rehab och hennes sexige kille i alldeles för tajta läderbyxor? Nu – spoiler alert – är huvudpersonerna medelålders och separerade från varandra sedan flera år tillbaka. Rachel är tillbaka på rehabkliniken, men den här gången som utbildad terapeut, med missionen att hjälpa andra missbrukare.

– Jag ville skriva om en kvinna i 40-års åldern eftersom det finns ett slags myt om att när kvinnor når en viss ålder blir de plötsligt osynliga. Som att sex, kärlek och nya karriärmöjligheter inte skulle vara tillgängliga för oss längre. Jag ville skriva om det för att kunna säga "kolla här, saker och ting har förändrats".

Marian Keyes befinner sig på Bokmässan i Göteborg och gör goda skäl för epitetet "världens trevligaste författare". Böckerna, fyllda av humor och oväntad svärta, känns på ett självklart sätt som en spegling av henne själv. Inget tycks vara för svårt att tala om – Keyes svarar på frågor om allt från sitt eget missbruk till den långvariga depression hon led av i fyra år under 2010-talet.

– Jag har aldrig ångrat att jag har varit öppen. Om människor dömer mig säger det mer om dem än om mig. När jag förstod att jag var missbrukare förklarade det så mycket för mig – det var en lättnad, för jag hade trott att det var något fel på mig och så fick jag vet att det bara var det här. Allt jag behöver göra är att inte dricka, det är väldigt enkelt, säger hon.

Lånar den kvicka repliken

Den som tror att författaren har skrivit in sig själv och sin egen familj i böckerna om den rappkäftade familjen Walsh har fel. Marian Keyes utgår inte från verkliga förlagor, men om det är något hon har lånat från sina föräldrar och sina fyra syskon är det familjedynamiken, den kvicka repliken och driften att få berätta och lyssna till den allra bästa historien.

– Jag ringde min mamma i går kväll, jag ringer henne varje kväll, och hon sade "berätta om allt, berätta hur du har det i Göteborg", så jag sade att allt var bra. Och då sade hon "har det hänt något roligt?" och när jag svarade "nej" sade hon "Okej, hej då!".

Bara en gång har hon använt sig av skrivandet som självterapi. Under sin långa depression skrev Marian Keyes boken "Hemligheten på Mercy Close" som kom ut 2012.

– Då kände jag mig så ensam och i behov av att förklara hur jag hade det för ingen verkade fatta. Depression betraktas på rätt snäva sätt, folk tror att man är ledsen och gråter lite grand, men för mig var rädsla den starkaste känslan. Jag var rädd hela tiden och det var så olycksbådande, säger hon.

– Det är den enda bok jag har använt som ett slags egen katarsis. Jag gjorde det för att jag behövde det, men den är nästan för mörk för att vara en av mina romaner.