Vi ser ut att ha en svensk Hilary Mantel på gång, en författare som förmår att tränga bakom en knastrig eller panegyrisk historieskrivning och ge liv åt gestalter ur det förgångna.
Generationer svenskar lärde sig i Grimbergs Sveriges historia att Gustav II Adolf var ”guldkonungen från Norden” som räddade protestanterna från den katolska ligan. Och att den hetlevrade kungen svalkades av rikskanslern Oxenstiernas kyla. ”Så brukade de sitta tillsammans som två goda vänner och rådpläga om Sveriges väl. Besluten fattades endräktigt såsom av en”, skrev den gode berättaren Grimberg. Frågan är om inte denna mytiska och patriotiska historieskrivning fortfarande påverkar oss.
Kärnborgs roman ligger långt från Grimbergs historiebok. Hon beskriver 30-åriga krigets fruktansvärda följder inte bara för soldaterna utan också för civilbefolkningen som plundrades, drevs på flykt eller mördades. Staden Magdeburgs förstöring kan leda tankarna till dagens Aleppo. Krig då som nu tycks fortsätta med en djävulsk automatik.
Ändå är inte Kärnborgs främsta avsikt att skildra kriget utan med den frihet som romanformen ger, skildra Oxenstierna som person och hans nära nog omöjliga uppgift att lotsa det fattiga Sverige genom krig och umbäranden och administrera en ny stormakt. Han som var född i Saturnus tecken, ”guden som äter sina barn men som också styr över rikedomar och armod, framgångar och katastrofer.”
Från början var hans förhållande till Gustav Adolf konfliktfyllt. Vasaätten låg i strid med de gamla svenska adelsfamiljerna, inte minst till följd av Linköpings blodbad, varvid Karl IX lät avrätta adelsmän som stött Sigismund.
Den unge blivande hjältekonungen beskrivs som tämligen odräglig, ”han tog hovets yngsta damer på brösten, roade sig med att på gästabud dricka så mycket att han föll av stolen…”. Och så småningom får Oxenstierna att göra med en oberäknelig kung som ständigt längtar ut till slagfältet, ganska obekymrad om att nya fälttåg kräver ofantliga penningsummor.
Synvinkeln skiftar. Ofta får vi följa drottningens oblida öde. Sveriges behövde skapa en allians mot Sigismunds Polen, och de nordtyska protestanterna sökte bistånd mot den katolska motreformationen. Brandenburgs prinsessa Maria Eleonora var därför ett lämpligt parti för den svenske kungen. Till hovfolkets bestörtning blev hon dessutom djupt förälskad i Gustav Adolf.
Men denna kärlek fick drottningen mestadels vårda ensam, för kungen riskerade ständigt sitt liv ute i fält. Maria Eleonora vantrivdes i det kalla och ogästvänliga slottet och längtade hem till den praktfulla staden Berlins folkliv och storslagna palats.
Läsaren kommer henne närmare in på livet genom att följa Elisabeths ”Användbara Anteckningar”, hon som var drottningens dvärg, narr och tröstande sällskapsdam. Maria Eleonora framstår som isolerad och maktlös, klämd mellan historiens kvarnstenar, och hon misslyckades med sin främsta uppgift, att skänka sin dyrkade konung en son.
Kärnborg skildrade i sin debutroman ”Myrrha” (2008) en pigas förhållande till en man från överklassen i det viktorianska England. Den nya boken kan vara en del i ett större feministiskt projekt avsett att belysa könsmaktsordningen i olika tider och samhällsklasser.
Saturnus tecken är en välskriven och mångfacetterad berättelse om mäktiga män, som offrar allt för sin stora uppgift och om deras mer eller mindre maktlösa kvinnor.